Jag har haft en Ängel i min Famn

Jag fick elaka kommentarer att JAG begick personangrepp. Men ni som har lust kan ju kika på den smickrande kommentaren jag fick av min kära vän Johanna. Skämmes Ta mej F**N.

Som sagt var detta är min blogg och mina åsikter. Och jag jobbar varje dag med att INTE bli bitter. Och när folk säger till mig att jag HATAR BARN så blir jag alldeles förkrossad. Har jag någon gång påstått att jag HATAR BARN!??!
Jag ÄLSKAR barn. Om jag hatade barn så hade jag väl inte träffat Alexandras underbara Dotter eller fine lille "Bärnard".
Och jag vet många människor som delar mina åsikter om 10 barn, fast att dom INTE lever i min situation.

Den dagen du gått i 9 månader och längtat efter ett barn. Den dagen du hamnar på KSS och tror att snart ska du få möta ditt efterlängtade barn men CTG:n visar att ditt barn håller på att dö. Du tvingas till ett Akutsnitt, dom tar din dotter och springer iväg utan att hon gör ett ljud. 30 minuter senare kommer det en läkare som frågar om hon får lov att stänga av tv:n, sen berättar hon att din nyfödda dotter har ett allvarligt hjärtfel. Tillslut efter ett par timmar får du träffa din dotter och förstå att hon är mycket sjuk. En vecka senare får du reda på att hon har en sjukdom som inte är förenad med liv och din älskade efterlängtade Dotter kommer dö inom det närmaste. Den dagen du har suttit hemma i din egen soffa, i ditt eget vardagsrum och hållt din dotter medans hon tar sitt sista andetag. Den dagen du värmt upp dina fingrar för att känna om hennes hjärta verkligen slutat slå. Den dagen du haft din döda dotter i famnen, bäddat ner henne i en säng på KSS, kysst hennes kalla kind för sista gången. När du annordnat din dotters begravning och suttit i kyrkan och gråtit så du knappt kan andas. Då, den dagen kan du få komma till mig och säga att jag är Bitter och avundssjuk och att jag behöver jobba med mig själv. Vet du vad jag kommer svara dig då..? Det är Okej, man får vara Bitter och avundssjuk. Man får vara förbannad. Man får gråta, skrika och hata allt och alla.

Jag tycker verkligen att du ska lägga ner och jag hoppas att du vågar stå för dina åsikter även i fortsättningen.
Jag hoppas du är nöjd med dina ord och det du har åstakommit denna dag. Jag antar att du förmodligen är såpass nyfiken att du läser min blogg var dag och då borde du veta att jag jobbar MASSOR med mig själv. Små steg i taget och träffar en Psykolog varannan vecka. Och om du tror att det bara är att skaka av sig förlusten av ett barn, att man glömmer i samma stund som man lägger henne i jorden så får du nog ta och tänka om.
 
(Alex Schulman vars flickvän är Gravid med deras första barn ställer sig oxå mycket kritisk på sin blogg till 10 barn.)

Idag har varit en lovely dag, bortsett från huvudvärken som smygit sig på nu på kvällskvisten.

Jag började min dag med att gråta ut ett massa tårar hos psykologen. Jag har börjat få sån himla dödsångest, så det tog jag upp med henne idag. Och det var tydligen "helt normalt" när man gått igenom en rejäl kris. Jag "skröt" om mina framsteg, om att jag vågat hålla en liten levande, frisk bebis. Hon tyckte jag var duktig och ville veta vad jag hade för känslor angående det. Det var då jag grät. Grät över det vi aldrig fick, saknaden av nått man längtat så efter men som sen bara försvann. Jag grät över min kropp, kroppen som jag inte har något som helst förtroende för. Kroppen som jag inte litar på för fem öre. Hon fick tårar i ögonen och sa att hon såg min smärta och att de tårar jag grät var äkta sorgetårar. Tårar över hur jävligt livet faktiskt kan va.

Sen åkte jag till fina Kusin och Faster på PressByrån och tjatade bort ett par minuter. Det var skönt, då kom jag på andra tankar. Jag blev Glad!

Sen hade jag tre vackra Damer på lunch och en söt liten "Bärnard". Lille Bärnard kräktes på min soffa när han fick syn på Miss C, men det gör inget. Han kompenserade upp det genom att våga somna i mitt knä. Det värmde mitt såriga modershjärta, Jag klarade av att få en liten Bäbis att somna. Än sitter takterna i och snart är det min bäbis jag ska somna. Så länge får jag öva på LillBärnard. Det blev mycket skvaller med Fru K, Miss C och Malin. Miss C gav oss "tråkiga" stadgade människor lite tips på hur man sätter fart på sexlivet... Tror dock inte jag får med min käre sambo på rollspel. Men om du får med din man Fru K så kanske han kan ha inflytande på min sambo..? =O)

Sen tog vi en sväng på kyrkogården. Lilla Malin hade med sig en jättefin Alla Hjärtans Dag present till lilla Ebba som hennes duktiga Floristsyster gjort. Var verkligen jättefint. Tanx.

Orkar inte ladda in kort på FB sen i fredags så jag slänger in några här.

Snyggaste Blixten i stan.


Sara och Malin dansar Markoolioo Steg.


Sweet!


Fia, Malin, Sara och Zandra med sina grymmeSkor.


Blixten gör Snöängel.


Nu ska jag slänga mig i tvsoffan och hoppas på att alvedonen börjar verka.

Tjingeling.

Kom hem i lagom tid inatt men blev sittande inne hos Grannen till 3 typ.. Så nu är man nyss uppstigen och funderar på vad den här dagen har att erbjuda.. Gårdagskvällen spenderades hemma hos Bombnedslaget Blixten, ett gäng sköna brudar och möe VIN! Jag hade modevisning och dansshow i Blixtens tights och Body med knäppnig i grenen, kände mig som en Graciös Svan.. =O) Sen tågade vi till Stadt, Boring som vanligt. Men jag var för ovanlighetens skull inte äldst (hur stavas det?!?), fina W var med och liksom jag är hon av den fina årgången -82.

Tack Wig för erbjudandet, lika snäll som alltid. Tyvärr så såg jag det inte förrän jag kom hem inatt.

Kommer lite fina bilder på FaceBook under dagen hoppas jag. Håll utkik!

Man kanske skulle ta och surfa runt lite, hitta en billig flygbiljett och dra med kära kusin med Kombo till London imorgon.
Hur Lövely hade inte det varit..!

Matten gick rätt bra. Jag kände mig inte som ett totalt jäkla pucko iaf.

Kom på att jag inte hämtat posten... Det är ju Dagens Höjdpunkt.

Nu är jag typ 20 kilo lättare. Dom där vikterna med bly under mina fötter som envisas med att förfölja mig vart jag än går känns med ens lite lättare.
Han var en fin liten bebis. Jag kom, jag såg och jag till och med höll. *stolt och glad*
Fast det var nog "rätt tid" nu. Hade jag tvingat mig dit tidigare hade det nog inte varit en fin upplevelse.
 Nu åkte jag dit för att jag ville och det var inte alls så farligt. Nu kan jag tänka på honom med hans namn, det kunde jag inte förut, då var han bara en "det".  Så fin och så lik Storebrorsan. Jag var rädd för att jag skulle vilja kidnappa med honom hem, men näpp inga såna tankar heller. Han är ju deras, han är lik dom. Fast när jag åkte därifrån så var jag faktiskt tvungen att gråta en skvätt, fast det var liksom inte sorgtårar... Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var för tårar... Fast jag lät dom komma, var ju ett tag sen nu så det var nog rätt så välbehövligt. Fast MammaM jag skulle nog behöva få hålla honom igen och gråta en skvätt, stackarn kommer få bli mitt lilla "terapiarbete". =O)
Nu lääängtar jag redan till nästa gång.

BILDBEVIS. Jag och en Söt liten BÄBIS!!

Det är ganska krångligt och jag har väl inte fattat det helt, men ungefär såhär förklarar min favvo-professor Sverre Sjölander det hela:

I djurvärlden (där vi ingår) finns många olika sätt att få avkomma. De arter som använder sig av dold befruktning gör det av en anledning, och den anledning är oftast social. Honan har dold brunst för att säkerställa att hanen inte lämnar henne, han ska aldrig veta när hon blir befruktad. Om han visste att NU, nu befruktas hon, så skulle han ju kunna dra vidare till nästa brud och humpa på. Men nu vet ju inte mannen när honan blir befruktad, därför är det säkrast att hålla sig i närheten så ingen snyggare man kommer förbi och passar på.

Eftersom honan investerar så mycket (och ett ägg är ju mycket krångligare än en ynka spermie) så behöver hon ha mannen i närheten för att hjälpa till när hon är jättegravid (återigen, en mycket stor investering av honan att låta sig bli på smällen med en "parasit" som äter av all hennes mat), sen ska hon amma utan möjlighet att själv gå ut och fånga en gnu att käka upp. Då är det bra att mannen har varit i närheten hela tiden under den dolda brunsten så han är säker på att ungen är hans, för ifall han inte var säker på det så skulle han ju knappast orka släpa hem en hel gnu till en oäkting, eller hur?

Både honan och hanen investerar ju mycket i avkomman; hennes kropp och hans gnu-fångarkunskaper.
Vi har ju också menopaus när vi egentligen har massor av tid kvar att leva, och skulle kunna föda fler ungar. Detta kan också bero på vårt avancerade sociala liv, där mormor (mormor vet alltid att hon är mormor, farmor kan inte vara 100 på att hon är det) har haft stor betydelse. Om man har fått sin första avkomma vid 15 år, så är man mormor vid 30 och mormorsmor vid 45. Då kan det vara lämpligt att stänga av sin egen produktion och fokusera på den genetiska avkomman.

Så det verkar ju som att eftersom vi gillar att leva i par så har vi krånglat till vår fortplantning en smula med menshelveten osv. Varför vi blöder osv är nog bara en weird bieffekt av den där jäkla dolda brunsten. Önskar att evolutionen hade uppfunnit något annat system, tex som många insekter och guppy-fisken där hanen ger honan en påse med spermier som hon kan spara och sen plocka ur den och befrukta ägg lite när hon känner för det.

Summering: Vi lever i par, därför måste vi krångla med äl-tester osv, vi humpar på skoj för att påminnas om att vi ska fortsätta leva i detta par och visa att vi tycker om varandra.
____________________________________________________________________________________________

Tack Annelie, verkligen intressant läsning. Gillar speciellt biten med Guppy-fiskarna.
Jag får "bilder" i huvudet och sitter och flinar för mig själv.
Det där skulle passa oss perfekt eftersom sambon ligger borta och jobbar på veckorna.
 --Massa Kramar till dig---

Är ju tvungen att berätta en sak som jag är så STOLT över.
Igår körde jag barnvagn på stan..... Ända från Rörstrand till Stadt. Tårarna rann, hjärtat värkte och det var svårt att andas. Men jag fortsatte och tillslut kändes det "lugnt". Nu var det ju inte barnvagn som i "bäbis", lilla solstålen som satt i blir ju snart 1 år och stora tjejen. Men det gick BRA! JAG KLARADE DET.

- Nu har Jag gratulerat 1 person till deras bebis, inte personligen utan via FaceBook.
- Jag har köpt ett Grattis-till-Pojken kort. Tog nästan ½ månad och tyvärr har jag inte vågat lämna det än.
- Jag har sett en gravid människa och klappat henne på magen. Fast det ska tilläggas att magen satt på RÄTT människa.
- Jag har kört Barnvagn.
- Jag har vågat mig in på MVC, nog för att jag tar "yttervägen" och inte slänger minsta öga in i väntrummet.

Nu är det bara det där jobbigaste som jag känner att jag vill/måste göra. Se en vacker liten Bäbis. En levande och frisk liten underbar Bäbis. "Jag kan se Bäbisar.. Jag är inte rädd...."
Sen ska jag försöka mig på att gå på bebisavdelning och titta på kläder. Fast det blir ett senare projekt inget som känns viktigt för stunden.