Varning för Deppigheter.
Kan inte bara denna "underbara" julen vara över!!
Hatar verkligen julen i år. Ebba skulle vara så där mysig nu så man kunde visa tomtar och ljus och hon skulle titta med stora ögon på allt glitter.. Men så blev det inte, därför vill jag bara att julen ska försvinna. Varenda liten detalj som påminner om julen får mig att gråta och tänka på att jag aldrig kommer få visa min dotter det, vi kommer aldrig få uppleva någonting tillsammans.
Jag hatar mig själv för tillfället, jag har skuldkänslor och bannar mig själv för att jag inte kan vara glad för fina Fam K nya bebis. Det blev en pojke iaf, TACK och LOV det blev en pojke, en liten flicka hade aldrig gått...
Jag hade inte klarat det.
Jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli att ställa mig frågan varför?
Varför dom och inte vi?
Nu skulle jag ju aldrig någonsin vilja byta med dom, för absolut ingen, INGEN förtjänar detta och absolut inte dom.
Men jag kan inte låta bli att undra i tysthet medans tårarna rinner.
Jag vet inte ens vad lillkillen heter... Vågar inte fråga, jag kommer gråta...
Helgen har varit brutal. Jobbig. Fredagskvällen satt jag i "Ebbas rum" och grät, skrek, fick ingen luft. Jag kramade den fina rosa overallen jag köpte till henne, den hon hade på sig när vi åkte hem från KSS. Den var det minsta vi hittade men ändå så stor så hon nästan försvann i den.
Lördagen kom jag inte ur sängen förrän vid 5 på kvällen, jag sov, vaknade, vände på mig och somnade om. Att det kan vara så jobbigt att gråta.
Söndagen samma visa. Jävla Skit!
Idag vaknade jag på en lite bättre sida iaf. Emma följde med mig så jag fick köpa en julklapp till Fabian. Men jag ville inte åka till stan utan vi åkte till Skövde. Alldeles för många bekanta ansikten i Lidköping. Men det är utmattande att gå i affärer. Hela tiden på helspänn, huvudet på skaft, måste scana av min väg framåt, måste vara förbered på alla lyckliga gravida, alla barnvagnar och bebisar, måste hinna vända undan blicken innan det är försent. Fick se en tjej och en kille som låg med sin lilla bebis på NEO samtidigt som oss. Jag blev alldeles svimfärdig, det kändes som någon gjorde en rejäl karatespark rakt i bröstet på mig. Ångest har jag hört att det kallas, men det gick över fort, den lyckades inte slå sina klor i mig allt för djupt den här gången.
Hatar verkligen julen i år. Ebba skulle vara så där mysig nu så man kunde visa tomtar och ljus och hon skulle titta med stora ögon på allt glitter.. Men så blev det inte, därför vill jag bara att julen ska försvinna. Varenda liten detalj som påminner om julen får mig att gråta och tänka på att jag aldrig kommer få visa min dotter det, vi kommer aldrig få uppleva någonting tillsammans.
Jag hatar mig själv för tillfället, jag har skuldkänslor och bannar mig själv för att jag inte kan vara glad för fina Fam K nya bebis. Det blev en pojke iaf, TACK och LOV det blev en pojke, en liten flicka hade aldrig gått...
Jag hade inte klarat det.
Jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli att ställa mig frågan varför?
Varför dom och inte vi?
Nu skulle jag ju aldrig någonsin vilja byta med dom, för absolut ingen, INGEN förtjänar detta och absolut inte dom.
Men jag kan inte låta bli att undra i tysthet medans tårarna rinner.
Jag vet inte ens vad lillkillen heter... Vågar inte fråga, jag kommer gråta...
Helgen har varit brutal. Jobbig. Fredagskvällen satt jag i "Ebbas rum" och grät, skrek, fick ingen luft. Jag kramade den fina rosa overallen jag köpte till henne, den hon hade på sig när vi åkte hem från KSS. Den var det minsta vi hittade men ändå så stor så hon nästan försvann i den.
Lördagen kom jag inte ur sängen förrän vid 5 på kvällen, jag sov, vaknade, vände på mig och somnade om. Att det kan vara så jobbigt att gråta.
Söndagen samma visa. Jävla Skit!
Idag vaknade jag på en lite bättre sida iaf. Emma följde med mig så jag fick köpa en julklapp till Fabian. Men jag ville inte åka till stan utan vi åkte till Skövde. Alldeles för många bekanta ansikten i Lidköping. Men det är utmattande att gå i affärer. Hela tiden på helspänn, huvudet på skaft, måste scana av min väg framåt, måste vara förbered på alla lyckliga gravida, alla barnvagnar och bebisar, måste hinna vända undan blicken innan det är försent. Fick se en tjej och en kille som låg med sin lilla bebis på NEO samtidigt som oss. Jag blev alldeles svimfärdig, det kändes som någon gjorde en rejäl karatespark rakt i bröstet på mig. Ångest har jag hört att det kallas, men det gick över fort, den lyckades inte slå sina klor i mig allt för djupt den här gången.
18 December 2008
Jag sitter här fortfarande.
Jag Andas... Alltså lever jag.
Jag har hållt min älskade efterlängtade dotter i famnen medans livet sakta rann ur henne.
Men jag klarade det. Jag SKA klara det.
Jag fick aldrig bädda ner min dotter i den fina nya vagnen, jag fick bädda ner henne i en kista och lägga henne i en grav på kyrkogården.
Vagnen är tom. Men jag kör den, i smyg... Fram och tillbaka i hallen medans tårarna rinner.
Saknaden gör så ont.
Min mage är tom men ibland inbillar jag mig att du fortfarande finns kvar där inne.
Jag känner till och med hur du rör dig.
Jag önskar så att du var kvar, att du låg där inne och växte och blev frisk.
Men det funkar inte så.
Du är Död, borta för alltid...
Hur mycket jag än gråter, älskar, saknar och önskar så kommer du aldrig mer tillbaka.
Min famn förblir tom och min saknad måste jag lära mig att leva med.
Jag saknar dig så lilla Ebba.
Du finns för alltid i mitt hjärta.
Varför ska det vara så svårt att bli gravid?
Alla andra som förtjänar det mindre än mig blir ju gravida hur lätt som helst.
Livet är orättvist. Och jag har rätt till att vara bitter och ifrågasättande.
Jag Andas... Alltså lever jag.
Jag har hållt min älskade efterlängtade dotter i famnen medans livet sakta rann ur henne.
Men jag klarade det. Jag SKA klara det.
Jag fick aldrig bädda ner min dotter i den fina nya vagnen, jag fick bädda ner henne i en kista och lägga henne i en grav på kyrkogården.
Vagnen är tom. Men jag kör den, i smyg... Fram och tillbaka i hallen medans tårarna rinner.
Saknaden gör så ont.
Min mage är tom men ibland inbillar jag mig att du fortfarande finns kvar där inne.
Jag känner till och med hur du rör dig.
Jag önskar så att du var kvar, att du låg där inne och växte och blev frisk.
Men det funkar inte så.
Du är Död, borta för alltid...
Hur mycket jag än gråter, älskar, saknar och önskar så kommer du aldrig mer tillbaka.
Min famn förblir tom och min saknad måste jag lära mig att leva med.
Jag saknar dig så lilla Ebba.
Du finns för alltid i mitt hjärta.
Varför ska det vara så svårt att bli gravid?
Alla andra som förtjänar det mindre än mig blir ju gravida hur lätt som helst.
Livet är orättvist. Och jag har rätt till att vara bitter och ifrågasättande.
Trilla dit tillslut..
Jag har ju gått där och balanserat ett tag nu, på den där kanten, den där kanten på det stora svarta hålet..
Och vips, så föll jag i. Fast jag visste ju att den dagen skulle komma för eller senare, jag har ju inte riktigt tillåtet mig att vara ledsen och jag har haft "vettiga" förklaringar till allt hela tiden.
Hamnade i soffan och kom inte där ifrån.. Vissa dagar har jag inte ens klätt på mig. Jag har plågat mig själv för att det där onda i hela kroppen skulle komma ut. Tortyren har bestått av en massa sorglig musik och bilder på lilla Ebba, jag har suttit och glott inne i bebisrummet, känt på allt, luktat på allt och bara gråtit. Gråtit Gråtit Gråtit.
En dag tog jag till och med ut våran fina nya barnvagn i hallen och körde fram och tillbaka fram och tillbaka medans tårarna sprutade. Varför måste det göra så ont? Jag ville bara lägga mig ner på golvet och skrika, sparka, slå, göra nått som kanske skulle kunna göra saknaden lite lättare. Jag har gråtit så mycket vissa stunder att jag inte fått nån luft. Men hur konstigt det än må låta så är det skönt efteråt.
Sen har jag sovit. Det första Fabian har kommit iväg till bussen så har jag gråtit och sovit. Att man kan bli så trött av att inte göra nånting..Sömnen är min bästa vän för tillfället. Det är så skönt att bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och sova.
Ibland känner jag inte igen den där personen som glor tillbaka på mig i spegeln. Vem är hon, det är inte jag.
Jag är ju glad och full av liv... Men sanningen säger att det nog trots allt är jag, och jag är rädd att jag nu måste lära mig att leva med mitt nya jag. Jag kommer aldrig bli som förut, inget kommer nånsin att bli som förut.
Jag andas, alltså lever jag.
_____________________________________________________________________________________________
Men nu är jag på väg upp igen (för den här gången). Emma och Tony fick mig till att följa med Emma till stan igår.
Det var längesen jag var där för nöjes skull. Men jag är rädd och nervös. Jag kommer på mig själv med att hela tiden "kolla läget" runt omkring mig och ser jag gravida eller barnvagnar så tittar jag åt ett annat håll.
Det är jobbigt och jag är livrädd för hur jag kommer reagera när Fam K får sin bebis... Avundsjuka!! Ren och skär avundsjuka, en så jävla jobbig känsla och absolut inget jag är stolt över, men så är det. Kom inte och prata med mig om bebisar och graviditeter för jag lovar att jag önskar livet ur dom... Låter hemskt men jag hoppas ni förstår att jag inte är en ond människa egentligen.
Nu har iaf dom där 3 "absolut-förbjudet-att-bli-gravid" månaderna gått. Så vem vet vad som sker framöver.
Än har jag inte blivit avskräckt iaf, mer barn ska det bli, snart hoppas jag. Fast jag är inställd på att det kommer ta lika lång tid igen och fler missfall kommer det nog oxå bli. Den som lever får se. Vem vet, kanske blir en fin julklapp till oss trots allt. Fast detta är ABSOLUT inget som jag vill disskutera eller få frågor om, känner prestationskrav som det är ändå. Och har jag nått att berätta så gör jag det. Om jag blir gravid igen så kommer vi nog vara ganska öppna med det fort, eftersom att det förmodligen kommer bli otroligt jobbigt och skrämmande att vara gravid igen.
Nu blir det sängen igen.
Bjuder på en rolig bild som får iaf mig att le en smula mitt i allt elände.
Och vips, så föll jag i. Fast jag visste ju att den dagen skulle komma för eller senare, jag har ju inte riktigt tillåtet mig att vara ledsen och jag har haft "vettiga" förklaringar till allt hela tiden.
Hamnade i soffan och kom inte där ifrån.. Vissa dagar har jag inte ens klätt på mig. Jag har plågat mig själv för att det där onda i hela kroppen skulle komma ut. Tortyren har bestått av en massa sorglig musik och bilder på lilla Ebba, jag har suttit och glott inne i bebisrummet, känt på allt, luktat på allt och bara gråtit. Gråtit Gråtit Gråtit.
En dag tog jag till och med ut våran fina nya barnvagn i hallen och körde fram och tillbaka fram och tillbaka medans tårarna sprutade. Varför måste det göra så ont? Jag ville bara lägga mig ner på golvet och skrika, sparka, slå, göra nått som kanske skulle kunna göra saknaden lite lättare. Jag har gråtit så mycket vissa stunder att jag inte fått nån luft. Men hur konstigt det än må låta så är det skönt efteråt.
Sen har jag sovit. Det första Fabian har kommit iväg till bussen så har jag gråtit och sovit. Att man kan bli så trött av att inte göra nånting..Sömnen är min bästa vän för tillfället. Det är så skönt att bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och sova.
Ibland känner jag inte igen den där personen som glor tillbaka på mig i spegeln. Vem är hon, det är inte jag.
Jag är ju glad och full av liv... Men sanningen säger att det nog trots allt är jag, och jag är rädd att jag nu måste lära mig att leva med mitt nya jag. Jag kommer aldrig bli som förut, inget kommer nånsin att bli som förut.
Jag andas, alltså lever jag.
_____________________________________________________________________________________________
Men nu är jag på väg upp igen (för den här gången). Emma och Tony fick mig till att följa med Emma till stan igår.
Det var längesen jag var där för nöjes skull. Men jag är rädd och nervös. Jag kommer på mig själv med att hela tiden "kolla läget" runt omkring mig och ser jag gravida eller barnvagnar så tittar jag åt ett annat håll.
Det är jobbigt och jag är livrädd för hur jag kommer reagera när Fam K får sin bebis... Avundsjuka!! Ren och skär avundsjuka, en så jävla jobbig känsla och absolut inget jag är stolt över, men så är det. Kom inte och prata med mig om bebisar och graviditeter för jag lovar att jag önskar livet ur dom... Låter hemskt men jag hoppas ni förstår att jag inte är en ond människa egentligen.
Nu har iaf dom där 3 "absolut-förbjudet-att-bli-gravid" månaderna gått. Så vem vet vad som sker framöver.
Än har jag inte blivit avskräckt iaf, mer barn ska det bli, snart hoppas jag. Fast jag är inställd på att det kommer ta lika lång tid igen och fler missfall kommer det nog oxå bli. Den som lever får se. Vem vet, kanske blir en fin julklapp till oss trots allt. Fast detta är ABSOLUT inget som jag vill disskutera eller få frågor om, känner prestationskrav som det är ändå. Och har jag nått att berätta så gör jag det. Om jag blir gravid igen så kommer vi nog vara ganska öppna med det fort, eftersom att det förmodligen kommer bli otroligt jobbigt och skrämmande att vara gravid igen.
Nu blir det sängen igen.
Bjuder på en rolig bild som får iaf mig att le en smula mitt i allt elände.
