Jag har "SifferDyslexi"..
Idag är dagen då Veronica ska börja klättra uppåt på karriärstegen. Typ.....
Men med min "sifferdyslexi" så lär det ju inte bli en dans på Röda Rosor.
Veronica och siffror kombinerat med en massa konstiga tecken går INTE ihop, så enkelt är det bara.
Så finns det någon där ute som har begåvats med en "sifferhjärna" och kan förklara ekvationer så att en 5-åring förstår så är ni varmt välkomna att höra av er.
Det snöar och jag hör tyvärr inte till den skaran av människor som hoppar jämfota av glädje, drar på sig en för liten overall och åker stjärtlapp. Fast en liten tripp till Kulhult är ju aldrig fel, där brukar ju barnen bli utan pulka efter ett tag medans mor och far leker.
Tjingeling för nu.
Men med min "sifferdyslexi" så lär det ju inte bli en dans på Röda Rosor.
Veronica och siffror kombinerat med en massa konstiga tecken går INTE ihop, så enkelt är det bara.
Så finns det någon där ute som har begåvats med en "sifferhjärna" och kan förklara ekvationer så att en 5-åring förstår så är ni varmt välkomna att höra av er.
Det snöar och jag hör tyvärr inte till den skaran av människor som hoppar jämfota av glädje, drar på sig en för liten overall och åker stjärtlapp. Fast en liten tripp till Kulhult är ju aldrig fel, där brukar ju barnen bli utan pulka efter ett tag medans mor och far leker.
Tjingeling för nu.
Sniffa Grottmänniskor på Muffen?
I natt när jag la mig och skulle försöka blunda ett par minuter så satte maskineriet igång, hjärnan gick på högvarv.
Och jag försökte lösa en av vår tids största gåta (enligt mig själv), men lyckades väl så där.. Så nu tänkte jag be om er hjälp.
Varför har människor menstration? Så vitt jag vet så finns det inget annat djur som tvingas genomlida detta helvete 1 gång i månaden. Visst hundar löper, men det är ju för att visa att dom är redo att para sig.
Hanhundar, hingstar och så gott som alla djur av det manliga könet kan känna på låååångt avstånd om honan är redo att betäckas. Men här ligger vi människor i lä. Varför vet inte vi automatiskt när vi kan bli gravida och varför vet inte våra män det.. ? Och varför "humpar" vi människor omkring i sänghalmen för skoj skull??? Då gör ju inte Djur.. Eller jo förresten så har jag nog hört nånstans att delfiner är en´a Horny Jäklar.
Tror ni att det kan vara så att i tidernas begynnelse så sprang män likt djur omkring och luktade kvinnor i muffen?
Att man helt enkelt VISSTE när det var Ägglossning på G. Men att människan sen, som med allt annat, blev girig..?
Fick smak på det goda och började "humpa" loss för nöjes skull och att den där "instikten" i snabb takt avtog.
Ja jag har F**n ingen aning, men erkänn det är en intressant fråga.
Visdom om detta mottages tacksamt.
Och jag försökte lösa en av vår tids största gåta (enligt mig själv), men lyckades väl så där.. Så nu tänkte jag be om er hjälp.
Varför har människor menstration? Så vitt jag vet så finns det inget annat djur som tvingas genomlida detta helvete 1 gång i månaden. Visst hundar löper, men det är ju för att visa att dom är redo att para sig.
Hanhundar, hingstar och så gott som alla djur av det manliga könet kan känna på låååångt avstånd om honan är redo att betäckas. Men här ligger vi människor i lä. Varför vet inte vi automatiskt när vi kan bli gravida och varför vet inte våra män det.. ? Och varför "humpar" vi människor omkring i sänghalmen för skoj skull??? Då gör ju inte Djur.. Eller jo förresten så har jag nog hört nånstans att delfiner är en´a Horny Jäklar.
Tror ni att det kan vara så att i tidernas begynnelse så sprang män likt djur omkring och luktade kvinnor i muffen?
Att man helt enkelt VISSTE när det var Ägglossning på G. Men att människan sen, som med allt annat, blev girig..?
Fick smak på det goda och började "humpa" loss för nöjes skull och att den där "instikten" i snabb takt avtog.
Ja jag har F**n ingen aning, men erkänn det är en intressant fråga.
Visdom om detta mottages tacksamt.
GULLIGA KOMMENTARER.
Johanna Holm ([email protected]) om Nu skiter jag i det...:
Tycker jävligt illa om när folk hänger ut andra människor på det sättet du gjort här. Det är fegt att inte kunna samtala om sina åsikter med den personen det gäller och dessutom blanda sig i hur andra lever sitt liv.
- Jag har inte "hängt ut" någon. Jag nämner inga namn så vitt jag kan läsa. Och som jag skriver i inlägget så HAR jag samtalat med personen i fråga om mina åsikter och lyssnat på hennes.
Jag blandar mig inte i hur andra lever sitt liv. Utan JAG försöker leva mitt liv på det sättet som JAG vill leva det. Och att jag anser det olämpligt att springa på krogen titt som tätt när man nyss fått barn det är min åsikt som gäller generellt för alla och inte en specifik person. Och vill jag "hänga ut" folk på MIN blogg så gör jag det.
Varför passar du inte på att i samma kommentar berömma mig för det fina och possitiva jag skriver om mina vänner???
Och vill du disskutera feghet så har du vänt dig till fel människa.
Vit tröja med knytning i ryggen...
Imorgon ska jag inte skicka iväg sonen till skolan för att sen gå och lägga mig och sova tills han kommer hem.
Imorgon är det späckat schema och jag ser framemot det.
Har suttit och tittat på förlossningskliniken ikväll... Förstår inte varför egentligen, fast det är väl lika bra att stirra rädslan i vitögat eller hur man nu brukar säga. Jag funderar redan nu jättemycket på min "nästa" förlossning.
Usch jag är rädd. Jag har fött 2 barn och inget utav dom har gråtit och det har tagit flera timmar innan jag fått se dom.
Inte kan det bli sådär igen väl..? Tredje gången gillt... eller... Inte nog med att jag förlorat ett barn jag kommer förmodligen inte få uppleva en lycklig och mysig graviditet igen. Hur skulle jag kunna det när jag vet hur det kan sluta...?
När jag vet att bebisar kan födas med all världens konstiga sjukdomar och kromosomfel och hjärtfel.
Det finns så jävla mycket skit som jag inte hade en aning om innan, jag trodde bebisar föddes och var friska.
Under denna tiden "efter" så har jag lärt känna dom mest fantastiska mammor ni kan tänka er.
Vackra Underbara mammor vars barn bor i Himlen.
Innan Ebba så visste jag inte att bebisar helt plötsligt bara kan dö i magen i vilken vecka som helst, jag visste inte att bebisar kan dö i plötslig spädbarns död i magen, jag visste inte att bebisar kunde födas utan njurar, utan skallben, med en xtra kromosom här och där. Och jag visste inte att bebisar kan dö av att mamman går omkring och har vanlig enkel jävla urinvägsinfektion... Jag visste inte att man kunde åka hem från BB med en frisk vacker underbar son för att sedan någon vecka senare tvingas ta beslutet att stänga av respiratorn. Jag hade inte en aning om att det händer då och då att barn (inte bebisar) kan dö under natten i feberkramper. Jag hade heller ingen som helst aning om hur ofta förlossningsläkare och förlossningspersonal anmäls för felbehandling så att bebisar tvingats ge upp innan dom sett dagens ljus.
Så tala om för mig hur i faan jag nånsin kommer kunna slappna av, njuta och vara lycklig den dagen jag blir gravid..
Vill man ens försöka att skapa ett nytt liv i den här förbannade skitvärlden, med naturkatastrofer, krig, atomvapen, terrorism, miljöförstöring....?
Japp, jag vill. Vi är trots djur och djur ska föda avkomma sen kan man ju bara be till högre makter att generationerna efter oss är smartare och kan sköta bättre om jorden och varandra än vi. Och ja, trots alla risker och allt som kan hända så vill ja ha barn. Men här har ni en som kommer behöva en sån där vit tröja som man knyter ihop där bak och nya mjuka tjocka tapeter i sovrummet. Här ska tas prover och Ultraljud var vecka, lika bra att hyra ett rum på Sjukhuset i 9 månader med uppkopplad CTG dygnet runt. Här tas ingenting för givet.
Nu ska jag sova och förhoppningsvis somnar jag innan 3 och om det vill sig riktigt väl så slipper jag vakna 1 gång i timmen.
Imorgon är det späckat schema och jag ser framemot det.
Har suttit och tittat på förlossningskliniken ikväll... Förstår inte varför egentligen, fast det är väl lika bra att stirra rädslan i vitögat eller hur man nu brukar säga. Jag funderar redan nu jättemycket på min "nästa" förlossning.
Usch jag är rädd. Jag har fött 2 barn och inget utav dom har gråtit och det har tagit flera timmar innan jag fått se dom.
Inte kan det bli sådär igen väl..? Tredje gången gillt... eller... Inte nog med att jag förlorat ett barn jag kommer förmodligen inte få uppleva en lycklig och mysig graviditet igen. Hur skulle jag kunna det när jag vet hur det kan sluta...?
När jag vet att bebisar kan födas med all världens konstiga sjukdomar och kromosomfel och hjärtfel.
Det finns så jävla mycket skit som jag inte hade en aning om innan, jag trodde bebisar föddes och var friska.
Under denna tiden "efter" så har jag lärt känna dom mest fantastiska mammor ni kan tänka er.
Vackra Underbara mammor vars barn bor i Himlen.
Innan Ebba så visste jag inte att bebisar helt plötsligt bara kan dö i magen i vilken vecka som helst, jag visste inte att bebisar kan dö i plötslig spädbarns död i magen, jag visste inte att bebisar kunde födas utan njurar, utan skallben, med en xtra kromosom här och där. Och jag visste inte att bebisar kan dö av att mamman går omkring och har vanlig enkel jävla urinvägsinfektion... Jag visste inte att man kunde åka hem från BB med en frisk vacker underbar son för att sedan någon vecka senare tvingas ta beslutet att stänga av respiratorn. Jag hade inte en aning om att det händer då och då att barn (inte bebisar) kan dö under natten i feberkramper. Jag hade heller ingen som helst aning om hur ofta förlossningsläkare och förlossningspersonal anmäls för felbehandling så att bebisar tvingats ge upp innan dom sett dagens ljus.
Så tala om för mig hur i faan jag nånsin kommer kunna slappna av, njuta och vara lycklig den dagen jag blir gravid..
Vill man ens försöka att skapa ett nytt liv i den här förbannade skitvärlden, med naturkatastrofer, krig, atomvapen, terrorism, miljöförstöring....?
Japp, jag vill. Vi är trots djur och djur ska föda avkomma sen kan man ju bara be till högre makter att generationerna efter oss är smartare och kan sköta bättre om jorden och varandra än vi. Och ja, trots alla risker och allt som kan hända så vill ja ha barn. Men här har ni en som kommer behöva en sån där vit tröja som man knyter ihop där bak och nya mjuka tjocka tapeter i sovrummet. Här ska tas prover och Ultraljud var vecka, lika bra att hyra ett rum på Sjukhuset i 9 månader med uppkopplad CTG dygnet runt. Här tas ingenting för givet.
Nu ska jag sova och förhoppningsvis somnar jag innan 3 och om det vill sig riktigt väl så slipper jag vakna 1 gång i timmen.
En Snabbis.
Japp, faktiskt Mimmi så har jag en Bok på G här hemma. Blir nog inget för allmän beskådning men vem vet.
Har tänkt att jag ska använda den som examensarbete när jag läser till sjuksköterska en vacker dag.
Och nu är jag 1 steg närmare min Dröm, ska till SYV imorgon och det verkar som det bara är Matte B jag behöver G i och som tur va fanns där massa platser. Men NK B slipper jag nog eftersom jag läst en massa omvårdnadskurser.
Fick ett "påträngande" samtal och blev sååå Glad, it made my day!! Det är så jäkla Gött med en massa fina inspirationskällor lite här och där, det behövs i vårt gråa samhälle. Larver kan bli vackra Fjärilar. *blinkblink*
Sen har jag fått upp sonen på rummet nu för att städa. Han är inne på 3:dje dagen med Tv-förbud och det var väl vad den mannen klarade.. =O)
Har tänkt att jag ska använda den som examensarbete när jag läser till sjuksköterska en vacker dag.
Och nu är jag 1 steg närmare min Dröm, ska till SYV imorgon och det verkar som det bara är Matte B jag behöver G i och som tur va fanns där massa platser. Men NK B slipper jag nog eftersom jag läst en massa omvårdnadskurser.
Fick ett "påträngande" samtal och blev sååå Glad, it made my day!! Det är så jäkla Gött med en massa fina inspirationskällor lite här och där, det behövs i vårt gråa samhälle. Larver kan bli vackra Fjärilar. *blinkblink*
Sen har jag fått upp sonen på rummet nu för att städa. Han är inne på 3:dje dagen med Tv-förbud och det var väl vad den mannen klarade.. =O)
Tant Röd, lingonvecka, kärringen... You name It!
Jag gillar att skriva, skrivandet har hjälpt mig igenom mycket hinder här i livet.
När jag får tag i ett papper och en penna så rinner mina innersta tankar och känslor ut.
Skönt och frigörande. Hallelujja!!! =O)
Jag ska skriva, uppdatera och "tvinga" er läsa om mitt liv här nu, vart dåligt på sistone men jag har inte haft någon framtidstro, men nu på sista tiden så har det börjat ljusna mer och mer på horisonten och människor hade rätt. Jag hade svårt att tro det då, men det var ändå en tröst, men nu vet jag, sorgen blir lättare att bära. Jag tittar på Ebba varje dag och nu på sista tiden så "måste" jag inte gråta... Jag kan faktiskt le. Men jag vet av erfarenhet att det kan vända igen vilken dag som helst.
Så jag är beredd, jag vägrar att bli chockad och överrumplad den dagen saknaden och sorgen knockar mig med ett knytnäveslag, jag ska ta emot, jag ska gråta, skrika och sparka. För jag vet att ju mer man släpper ut ju fortare vänder det.
Nu till lite skojsigheter.
Jag har funderat ett tag om jag skulle öppna en ny anonym blogg, en blogg om "Hur vi gör en Bebis"...
Men kom fram till att näpp, vi kör på i gamla banor och bättre att folk vet om läget än att man ska behöva svara på en massa frågor så... Enjoy!
"Tha Bäbisverkstad" är ju nu invigd. Tyvärr så tillhör ju jag en rätt så "rolig" sort. Jag har svårt för att få in bebisarna i magen, svårt för att hålla dom kvar och svårt för att få ut dom. Men allt det där jobbiga övervinns av längtan och kärlek.
Det SKA bli vår tur en dag men det kommer ta tid, I Know!
Januari månad var en mjukstart. Och nu är "kärringen" här.
Februari månad ska bli "testens" månad. Här ska letas Ägglossningar. =O)
Det är inte lätt att tillverka bäjbisar när man har en sambo som arbetar borta.
När jag får tag i ett papper och en penna så rinner mina innersta tankar och känslor ut.
Skönt och frigörande. Hallelujja!!! =O)
Jag ska skriva, uppdatera och "tvinga" er läsa om mitt liv här nu, vart dåligt på sistone men jag har inte haft någon framtidstro, men nu på sista tiden så har det börjat ljusna mer och mer på horisonten och människor hade rätt. Jag hade svårt att tro det då, men det var ändå en tröst, men nu vet jag, sorgen blir lättare att bära. Jag tittar på Ebba varje dag och nu på sista tiden så "måste" jag inte gråta... Jag kan faktiskt le. Men jag vet av erfarenhet att det kan vända igen vilken dag som helst.
Så jag är beredd, jag vägrar att bli chockad och överrumplad den dagen saknaden och sorgen knockar mig med ett knytnäveslag, jag ska ta emot, jag ska gråta, skrika och sparka. För jag vet att ju mer man släpper ut ju fortare vänder det.
Nu till lite skojsigheter.
Jag har funderat ett tag om jag skulle öppna en ny anonym blogg, en blogg om "Hur vi gör en Bebis"...
Men kom fram till att näpp, vi kör på i gamla banor och bättre att folk vet om läget än att man ska behöva svara på en massa frågor så... Enjoy!
"Tha Bäbisverkstad" är ju nu invigd. Tyvärr så tillhör ju jag en rätt så "rolig" sort. Jag har svårt för att få in bebisarna i magen, svårt för att hålla dom kvar och svårt för att få ut dom. Men allt det där jobbiga övervinns av längtan och kärlek.
Det SKA bli vår tur en dag men det kommer ta tid, I Know!
Januari månad var en mjukstart. Och nu är "kärringen" här.
Februari månad ska bli "testens" månad. Här ska letas Ägglossningar. =O)
Det är inte lätt att tillverka bäjbisar när man har en sambo som arbetar borta.
Nu skiter jag i det...
Visst fjantigt, omoget, you name it, dom som känner för de och orkar får bli så jäkla skogstokiga ni vill...
Men jag orkar inte, vill INTE hålla käft. Efter allt som hänt så har jag verkligen försökt bli en bättre människa, jag har gjort mycket misstag i mitt liv, sagt ett och annat för mycket om många människor och jag är jävligt duktig på att dömma andra människor för snabbt...
Men jag har insett att livet är för kort och är DU som läser inte beredd på mina tankar i min Hjärna så ska du nog ta ditt pick och pack och baka ut härifrån min blogg typ Nu... Seså gå nu...
Vill bara att ni alla som läser här ska veta att jag absolut inte tycker synd om mig själv. Jag känner inget på att göra det och tänker därför inte ödsla tid och känslor på att sitta i ett hörs och tycka synd om mig själv.
Men vissa dagar frågar jag mig VARFÖR tusen ggr om och det kanske är att tycka synd om sig själv en smula...
Jag har "försonats" med gamla och funnit många nya vänner dom sista månaderna.
Jag har gett människor en chans och försöker att inte dömma hunden efter håren.
Ska räkna upp några här.
Fröken Täng, visst du har varit en riktig pain-in-the-ass vissa stunder men det vet du själv om. Du har även fått ta mycket skit från mig, men du finns kvar och du förstår mig så gott det bara går och det kommer jag alltid älska dig för. Du är som en lillasyster och DU är Ebbas Moster och mina framtida barns moster eller Tant om du hellre föredrar det.
Min Kusin Carro har verkligen visat att hon är en person att lita på när stormen viner. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag. Sen saknar jag såklart henne massor nu, eftersom att det ibland känns som att hon inte har tid för mig längre. Men jag förstår det såklart. Hon har två små sessor, hem, sambo och heltidsjobb att sköta, så vem kan klandra henne..!?! inte jag iaf.
Min älskade Charlotte som kom hem utan att jag ens behövde be henne och satt här med oss i flera dagar.
Marie. Vi är som hund och katt, fast det sköna är att vi vet om det och på nått finurligt sätt så brukar allt lösa sig bara vi ger det tid. Du har växt nått otroligt i mina ögon under dessa månader och som jag sa i Fredags så är jag så tacksam för besöket på KSS.
Malin som skickat sina små söta sms när jag som mest behövt det, Blixten som värmer mitt modershjärta genom att överraska med små fina presenter och blommor på graven. Anne som kom hit, höll i Ebba och kom på begravningen. Sandra med sin visdom och sina kunskaper om död och sorg, hennes kramar känns ända in i ben och märg. Shit det blir lång det här och det finns massor fler jag vill ta upp men vi tar det en annan dag..
Vill Bara tacka er för att ni försöker förstå och accepterar mig som jag är.
Se finns det ju även dom som sårar mer än dom gör nytta, som inte förstår fast jag ändå förklarat.
Jag tyckte vi hade en "fin" disskution förra lördagen och jag tycker att jag förtjänade en rejäl eloge som tog första steget. Sen vet jag inte om det är så att du helt enkelt inte förstår eller om du var "så full" att du inte kommer ihåg eller att jag "var så full" att jag fått allt om bakfoten. När jag satte mig i min brors bil så var jag beredd att lägga allt bakom mig... Jag var beredd att förlåta dig för dina mindre smarta ordval till någon vars dotter inte finns på jorden längre. Jag vet inte vart det är du inte förstår...? Min dotter är Död, Din dotter lever. Ändå står du och talar om för mig att "DU" har haft det så jobbigt och det känns som att ingen är glad för din skull... Jag är ärlig och rak mot dig om att jag personligen inte tycker att man ska vara ute och festa fredag, lördag varje helg, men samtidigt poängterar jag att JAG vet att det är tufft att ha småbarn och man behöver få vara "sig själv" ibland men kanske inte var helg.
Är man inte beredd att släppa på krogen och festandet ska man absolut inte medvetet skaffa barn och det står jag för. Jag talar även om för dig att jag tycker det är jobbigt att träffa dig eftersom jag vet att du har en frisk levade dotter, ja jag är avundssjuk och det är en jävligt jobbig känsla. Jag har inte ens klarat av att träffa Fam K:s lille son eller dom nyblivna föräldrarna än och det är över 1 månad sen han föddes. Sen avslutar du det hela med att säga, att DU haft det såååå Jobbigt och det tog faktiskt 3 dagar innan du fick hålla din dotter för första gången.
Det må va hänt, och jag hade tidigare sagt till dig att jag förstår att det var skitjobbigt att hon var sjuk men att JAG är helt fel människa att beklaga dig för... Första gången jag höll min Dotter på riktigt var när hon var död och vi körde henne till KSS. Men som sagt va jag satte mig i bilen och var beredd att lämna allt där och trodde att disskutionen var över. Sen börjas det. Fredagkväll, du vill festa. Jag ordnar förfest med dom jag gillar mest. Du messar Malin. Malin ber dig ringa mig själv och fråga. Vilket du inte gör eftersom det "känns konstigt". Fråga..? Varför känns det konstigt? Om du inte ens kan ringa mig och fråga om du kan komma varför ill du då komma överhuvudtaget??
Jag står fortfarande för att jag tycker att man ska vara hemma och ta hand om sina bebisar och inte springa ute var helg, ta vara på det man har. Och visst du är hemma på veckorna och hon har en pappa.
Jag sa att jag tycker det är jobbigt att träffa dig (betyder inte att jag tycker illa om dig) men ändå kan du inte respektera det.... Visst sitt du och flascha sms:et du fick, för det är precis det jag behöver, folk som sitter och spekulerar och tycker bakom min rygg. *orka* Hade du ringt mig själv direkt utan att först försöka använda Malin som medlare så hade du fått komma.
BläBläBlä.... Var bara tvungen... Det räcker att jag har en Svärmor som tar all min energi. Så ni som inte kan eller vill respektera och försöka acceptera mig och mitt liv behöver inte göra er besväret. Och är det något som ni ogillar så PLEASE säg det.
Jag vill även passa på att be om ursäkt till alla Gravida i min närhet, men det är så enkelt att jag inte klarar av att gratulera för tillfället. Och det är absolut inget jag är Stolt över snarare tvärtom. Jag hoppas att ni ändå förstår att jag någonstans därinne är glad för er skull.
I nöden prövas vännen och som tur är har jag en hel hög med fantastiska människor omkring.
Men jag orkar inte, vill INTE hålla käft. Efter allt som hänt så har jag verkligen försökt bli en bättre människa, jag har gjort mycket misstag i mitt liv, sagt ett och annat för mycket om många människor och jag är jävligt duktig på att dömma andra människor för snabbt...
Men jag har insett att livet är för kort och är DU som läser inte beredd på mina tankar i min Hjärna så ska du nog ta ditt pick och pack och baka ut härifrån min blogg typ Nu... Seså gå nu...
Vill bara att ni alla som läser här ska veta att jag absolut inte tycker synd om mig själv. Jag känner inget på att göra det och tänker därför inte ödsla tid och känslor på att sitta i ett hörs och tycka synd om mig själv.
Men vissa dagar frågar jag mig VARFÖR tusen ggr om och det kanske är att tycka synd om sig själv en smula...
Jag har "försonats" med gamla och funnit många nya vänner dom sista månaderna.
Jag har gett människor en chans och försöker att inte dömma hunden efter håren.
Ska räkna upp några här.
Fröken Täng, visst du har varit en riktig pain-in-the-ass vissa stunder men det vet du själv om. Du har även fått ta mycket skit från mig, men du finns kvar och du förstår mig så gott det bara går och det kommer jag alltid älska dig för. Du är som en lillasyster och DU är Ebbas Moster och mina framtida barns moster eller Tant om du hellre föredrar det.
Min Kusin Carro har verkligen visat att hon är en person att lita på när stormen viner. Utan henne hade jag inte varit där jag är idag. Sen saknar jag såklart henne massor nu, eftersom att det ibland känns som att hon inte har tid för mig längre. Men jag förstår det såklart. Hon har två små sessor, hem, sambo och heltidsjobb att sköta, så vem kan klandra henne..!?! inte jag iaf.
Min älskade Charlotte som kom hem utan att jag ens behövde be henne och satt här med oss i flera dagar.
Marie. Vi är som hund och katt, fast det sköna är att vi vet om det och på nått finurligt sätt så brukar allt lösa sig bara vi ger det tid. Du har växt nått otroligt i mina ögon under dessa månader och som jag sa i Fredags så är jag så tacksam för besöket på KSS.
Malin som skickat sina små söta sms när jag som mest behövt det, Blixten som värmer mitt modershjärta genom att överraska med små fina presenter och blommor på graven. Anne som kom hit, höll i Ebba och kom på begravningen. Sandra med sin visdom och sina kunskaper om död och sorg, hennes kramar känns ända in i ben och märg. Shit det blir lång det här och det finns massor fler jag vill ta upp men vi tar det en annan dag..
Vill Bara tacka er för att ni försöker förstå och accepterar mig som jag är.
Se finns det ju även dom som sårar mer än dom gör nytta, som inte förstår fast jag ändå förklarat.
Jag tyckte vi hade en "fin" disskution förra lördagen och jag tycker att jag förtjänade en rejäl eloge som tog första steget. Sen vet jag inte om det är så att du helt enkelt inte förstår eller om du var "så full" att du inte kommer ihåg eller att jag "var så full" att jag fått allt om bakfoten. När jag satte mig i min brors bil så var jag beredd att lägga allt bakom mig... Jag var beredd att förlåta dig för dina mindre smarta ordval till någon vars dotter inte finns på jorden längre. Jag vet inte vart det är du inte förstår...? Min dotter är Död, Din dotter lever. Ändå står du och talar om för mig att "DU" har haft det så jobbigt och det känns som att ingen är glad för din skull... Jag är ärlig och rak mot dig om att jag personligen inte tycker att man ska vara ute och festa fredag, lördag varje helg, men samtidigt poängterar jag att JAG vet att det är tufft att ha småbarn och man behöver få vara "sig själv" ibland men kanske inte var helg.
Är man inte beredd att släppa på krogen och festandet ska man absolut inte medvetet skaffa barn och det står jag för. Jag talar även om för dig att jag tycker det är jobbigt att träffa dig eftersom jag vet att du har en frisk levade dotter, ja jag är avundssjuk och det är en jävligt jobbig känsla. Jag har inte ens klarat av att träffa Fam K:s lille son eller dom nyblivna föräldrarna än och det är över 1 månad sen han föddes. Sen avslutar du det hela med att säga, att DU haft det såååå Jobbigt och det tog faktiskt 3 dagar innan du fick hålla din dotter för första gången.
Det må va hänt, och jag hade tidigare sagt till dig att jag förstår att det var skitjobbigt att hon var sjuk men att JAG är helt fel människa att beklaga dig för... Första gången jag höll min Dotter på riktigt var när hon var död och vi körde henne till KSS. Men som sagt va jag satte mig i bilen och var beredd att lämna allt där och trodde att disskutionen var över. Sen börjas det. Fredagkväll, du vill festa. Jag ordnar förfest med dom jag gillar mest. Du messar Malin. Malin ber dig ringa mig själv och fråga. Vilket du inte gör eftersom det "känns konstigt". Fråga..? Varför känns det konstigt? Om du inte ens kan ringa mig och fråga om du kan komma varför ill du då komma överhuvudtaget??
Jag står fortfarande för att jag tycker att man ska vara hemma och ta hand om sina bebisar och inte springa ute var helg, ta vara på det man har. Och visst du är hemma på veckorna och hon har en pappa.
Jag sa att jag tycker det är jobbigt att träffa dig (betyder inte att jag tycker illa om dig) men ändå kan du inte respektera det.... Visst sitt du och flascha sms:et du fick, för det är precis det jag behöver, folk som sitter och spekulerar och tycker bakom min rygg. *orka* Hade du ringt mig själv direkt utan att först försöka använda Malin som medlare så hade du fått komma.
BläBläBlä.... Var bara tvungen... Det räcker att jag har en Svärmor som tar all min energi. Så ni som inte kan eller vill respektera och försöka acceptera mig och mitt liv behöver inte göra er besväret. Och är det något som ni ogillar så PLEASE säg det.
Jag vill även passa på att be om ursäkt till alla Gravida i min närhet, men det är så enkelt att jag inte klarar av att gratulera för tillfället. Och det är absolut inget jag är Stolt över snarare tvärtom. Jag hoppas att ni ändå förstår att jag någonstans därinne är glad för er skull.
I nöden prövas vännen och som tur är har jag en hel hög med fantastiska människor omkring.
Ska försöka mig på lite roligheter...
Jag har vart en sorglig jävel ett tag men jag jobbar på det HELA tiden.
Vissa dagar känns det som man ligger på topp och nästa så krälar man i jorden med maskarna igen..
Men men, det är väl bara att bryta ihop och komma igen.
Tänkte ge mig på att slänga in lite bilder.
Så Enjoy min Annandag i bilder:
Stensson och Miss C spelar Tennis.
RökHuliganerna.
Malin har köpt nya fina skor Annandagen till ära.
Miss C är Stolt!!! Hon har stulit en chokladtomte...
Sen var hon ju tvungen att undanröja alla bevis.. *ler*
Killen Hela Dán. Sved nog i Plånboken dagen efter... HiHiHi..
Min fina Kusin Elins vovvsing.
Det var väl det.. Typ.
Nu ska jag göra ingenting.
Vissa dagar känns det som man ligger på topp och nästa så krälar man i jorden med maskarna igen..
Men men, det är väl bara att bryta ihop och komma igen.
Tänkte ge mig på att slänga in lite bilder.
Så Enjoy min Annandag i bilder:
Stensson och Miss C spelar Tennis.
RökHuliganerna.
Malin har köpt nya fina skor Annandagen till ära.
Miss C är Stolt!!! Hon har stulit en chokladtomte...
Sen var hon ju tvungen att undanröja alla bevis.. *ler*
Killen Hela Dán. Sved nog i Plånboken dagen efter... HiHiHi..
Min fina Kusin Elins vovvsing.
Det var väl det.. Typ.
Nu ska jag göra ingenting.
Varning för Deppigheter.
Kan inte bara denna "underbara" julen vara över!!
Hatar verkligen julen i år. Ebba skulle vara så där mysig nu så man kunde visa tomtar och ljus och hon skulle titta med stora ögon på allt glitter.. Men så blev det inte, därför vill jag bara att julen ska försvinna. Varenda liten detalj som påminner om julen får mig att gråta och tänka på att jag aldrig kommer få visa min dotter det, vi kommer aldrig få uppleva någonting tillsammans.
Jag hatar mig själv för tillfället, jag har skuldkänslor och bannar mig själv för att jag inte kan vara glad för fina Fam K nya bebis. Det blev en pojke iaf, TACK och LOV det blev en pojke, en liten flicka hade aldrig gått...
Jag hade inte klarat det.
Jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli att ställa mig frågan varför?
Varför dom och inte vi?
Nu skulle jag ju aldrig någonsin vilja byta med dom, för absolut ingen, INGEN förtjänar detta och absolut inte dom.
Men jag kan inte låta bli att undra i tysthet medans tårarna rinner.
Jag vet inte ens vad lillkillen heter... Vågar inte fråga, jag kommer gråta...
Helgen har varit brutal. Jobbig. Fredagskvällen satt jag i "Ebbas rum" och grät, skrek, fick ingen luft. Jag kramade den fina rosa overallen jag köpte till henne, den hon hade på sig när vi åkte hem från KSS. Den var det minsta vi hittade men ändå så stor så hon nästan försvann i den.
Lördagen kom jag inte ur sängen förrän vid 5 på kvällen, jag sov, vaknade, vände på mig och somnade om. Att det kan vara så jobbigt att gråta.
Söndagen samma visa. Jävla Skit!
Idag vaknade jag på en lite bättre sida iaf. Emma följde med mig så jag fick köpa en julklapp till Fabian. Men jag ville inte åka till stan utan vi åkte till Skövde. Alldeles för många bekanta ansikten i Lidköping. Men det är utmattande att gå i affärer. Hela tiden på helspänn, huvudet på skaft, måste scana av min väg framåt, måste vara förbered på alla lyckliga gravida, alla barnvagnar och bebisar, måste hinna vända undan blicken innan det är försent. Fick se en tjej och en kille som låg med sin lilla bebis på NEO samtidigt som oss. Jag blev alldeles svimfärdig, det kändes som någon gjorde en rejäl karatespark rakt i bröstet på mig. Ångest har jag hört att det kallas, men det gick över fort, den lyckades inte slå sina klor i mig allt för djupt den här gången.
Hatar verkligen julen i år. Ebba skulle vara så där mysig nu så man kunde visa tomtar och ljus och hon skulle titta med stora ögon på allt glitter.. Men så blev det inte, därför vill jag bara att julen ska försvinna. Varenda liten detalj som påminner om julen får mig att gråta och tänka på att jag aldrig kommer få visa min dotter det, vi kommer aldrig få uppleva någonting tillsammans.
Jag hatar mig själv för tillfället, jag har skuldkänslor och bannar mig själv för att jag inte kan vara glad för fina Fam K nya bebis. Det blev en pojke iaf, TACK och LOV det blev en pojke, en liten flicka hade aldrig gått...
Jag hade inte klarat det.
Jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli att ställa mig frågan varför?
Varför dom och inte vi?
Nu skulle jag ju aldrig någonsin vilja byta med dom, för absolut ingen, INGEN förtjänar detta och absolut inte dom.
Men jag kan inte låta bli att undra i tysthet medans tårarna rinner.
Jag vet inte ens vad lillkillen heter... Vågar inte fråga, jag kommer gråta...
Helgen har varit brutal. Jobbig. Fredagskvällen satt jag i "Ebbas rum" och grät, skrek, fick ingen luft. Jag kramade den fina rosa overallen jag köpte till henne, den hon hade på sig när vi åkte hem från KSS. Den var det minsta vi hittade men ändå så stor så hon nästan försvann i den.
Lördagen kom jag inte ur sängen förrän vid 5 på kvällen, jag sov, vaknade, vände på mig och somnade om. Att det kan vara så jobbigt att gråta.
Söndagen samma visa. Jävla Skit!
Idag vaknade jag på en lite bättre sida iaf. Emma följde med mig så jag fick köpa en julklapp till Fabian. Men jag ville inte åka till stan utan vi åkte till Skövde. Alldeles för många bekanta ansikten i Lidköping. Men det är utmattande att gå i affärer. Hela tiden på helspänn, huvudet på skaft, måste scana av min väg framåt, måste vara förbered på alla lyckliga gravida, alla barnvagnar och bebisar, måste hinna vända undan blicken innan det är försent. Fick se en tjej och en kille som låg med sin lilla bebis på NEO samtidigt som oss. Jag blev alldeles svimfärdig, det kändes som någon gjorde en rejäl karatespark rakt i bröstet på mig. Ångest har jag hört att det kallas, men det gick över fort, den lyckades inte slå sina klor i mig allt för djupt den här gången.
18 December 2008
Jag sitter här fortfarande.
Jag Andas... Alltså lever jag.
Jag har hållt min älskade efterlängtade dotter i famnen medans livet sakta rann ur henne.
Men jag klarade det. Jag SKA klara det.
Jag fick aldrig bädda ner min dotter i den fina nya vagnen, jag fick bädda ner henne i en kista och lägga henne i en grav på kyrkogården.
Vagnen är tom. Men jag kör den, i smyg... Fram och tillbaka i hallen medans tårarna rinner.
Saknaden gör så ont.
Min mage är tom men ibland inbillar jag mig att du fortfarande finns kvar där inne.
Jag känner till och med hur du rör dig.
Jag önskar så att du var kvar, att du låg där inne och växte och blev frisk.
Men det funkar inte så.
Du är Död, borta för alltid...
Hur mycket jag än gråter, älskar, saknar och önskar så kommer du aldrig mer tillbaka.
Min famn förblir tom och min saknad måste jag lära mig att leva med.
Jag saknar dig så lilla Ebba.
Du finns för alltid i mitt hjärta.
Varför ska det vara så svårt att bli gravid?
Alla andra som förtjänar det mindre än mig blir ju gravida hur lätt som helst.
Livet är orättvist. Och jag har rätt till att vara bitter och ifrågasättande.
Jag Andas... Alltså lever jag.
Jag har hållt min älskade efterlängtade dotter i famnen medans livet sakta rann ur henne.
Men jag klarade det. Jag SKA klara det.
Jag fick aldrig bädda ner min dotter i den fina nya vagnen, jag fick bädda ner henne i en kista och lägga henne i en grav på kyrkogården.
Vagnen är tom. Men jag kör den, i smyg... Fram och tillbaka i hallen medans tårarna rinner.
Saknaden gör så ont.
Min mage är tom men ibland inbillar jag mig att du fortfarande finns kvar där inne.
Jag känner till och med hur du rör dig.
Jag önskar så att du var kvar, att du låg där inne och växte och blev frisk.
Men det funkar inte så.
Du är Död, borta för alltid...
Hur mycket jag än gråter, älskar, saknar och önskar så kommer du aldrig mer tillbaka.
Min famn förblir tom och min saknad måste jag lära mig att leva med.
Jag saknar dig så lilla Ebba.
Du finns för alltid i mitt hjärta.
Varför ska det vara så svårt att bli gravid?
Alla andra som förtjänar det mindre än mig blir ju gravida hur lätt som helst.
Livet är orättvist. Och jag har rätt till att vara bitter och ifrågasättande.
Trilla dit tillslut..
Jag har ju gått där och balanserat ett tag nu, på den där kanten, den där kanten på det stora svarta hålet..
Och vips, så föll jag i. Fast jag visste ju att den dagen skulle komma för eller senare, jag har ju inte riktigt tillåtet mig att vara ledsen och jag har haft "vettiga" förklaringar till allt hela tiden.
Hamnade i soffan och kom inte där ifrån.. Vissa dagar har jag inte ens klätt på mig. Jag har plågat mig själv för att det där onda i hela kroppen skulle komma ut. Tortyren har bestått av en massa sorglig musik och bilder på lilla Ebba, jag har suttit och glott inne i bebisrummet, känt på allt, luktat på allt och bara gråtit. Gråtit Gråtit Gråtit.
En dag tog jag till och med ut våran fina nya barnvagn i hallen och körde fram och tillbaka fram och tillbaka medans tårarna sprutade. Varför måste det göra så ont? Jag ville bara lägga mig ner på golvet och skrika, sparka, slå, göra nått som kanske skulle kunna göra saknaden lite lättare. Jag har gråtit så mycket vissa stunder att jag inte fått nån luft. Men hur konstigt det än må låta så är det skönt efteråt.
Sen har jag sovit. Det första Fabian har kommit iväg till bussen så har jag gråtit och sovit. Att man kan bli så trött av att inte göra nånting..Sömnen är min bästa vän för tillfället. Det är så skönt att bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och sova.
Ibland känner jag inte igen den där personen som glor tillbaka på mig i spegeln. Vem är hon, det är inte jag.
Jag är ju glad och full av liv... Men sanningen säger att det nog trots allt är jag, och jag är rädd att jag nu måste lära mig att leva med mitt nya jag. Jag kommer aldrig bli som förut, inget kommer nånsin att bli som förut.
Jag andas, alltså lever jag.
_____________________________________________________________________________________________
Men nu är jag på väg upp igen (för den här gången). Emma och Tony fick mig till att följa med Emma till stan igår.
Det var längesen jag var där för nöjes skull. Men jag är rädd och nervös. Jag kommer på mig själv med att hela tiden "kolla läget" runt omkring mig och ser jag gravida eller barnvagnar så tittar jag åt ett annat håll.
Det är jobbigt och jag är livrädd för hur jag kommer reagera när Fam K får sin bebis... Avundsjuka!! Ren och skär avundsjuka, en så jävla jobbig känsla och absolut inget jag är stolt över, men så är det. Kom inte och prata med mig om bebisar och graviditeter för jag lovar att jag önskar livet ur dom... Låter hemskt men jag hoppas ni förstår att jag inte är en ond människa egentligen.
Nu har iaf dom där 3 "absolut-förbjudet-att-bli-gravid" månaderna gått. Så vem vet vad som sker framöver.
Än har jag inte blivit avskräckt iaf, mer barn ska det bli, snart hoppas jag. Fast jag är inställd på att det kommer ta lika lång tid igen och fler missfall kommer det nog oxå bli. Den som lever får se. Vem vet, kanske blir en fin julklapp till oss trots allt. Fast detta är ABSOLUT inget som jag vill disskutera eller få frågor om, känner prestationskrav som det är ändå. Och har jag nått att berätta så gör jag det. Om jag blir gravid igen så kommer vi nog vara ganska öppna med det fort, eftersom att det förmodligen kommer bli otroligt jobbigt och skrämmande att vara gravid igen.
Nu blir det sängen igen.
Bjuder på en rolig bild som får iaf mig att le en smula mitt i allt elände.
Och vips, så föll jag i. Fast jag visste ju att den dagen skulle komma för eller senare, jag har ju inte riktigt tillåtet mig att vara ledsen och jag har haft "vettiga" förklaringar till allt hela tiden.
Hamnade i soffan och kom inte där ifrån.. Vissa dagar har jag inte ens klätt på mig. Jag har plågat mig själv för att det där onda i hela kroppen skulle komma ut. Tortyren har bestått av en massa sorglig musik och bilder på lilla Ebba, jag har suttit och glott inne i bebisrummet, känt på allt, luktat på allt och bara gråtit. Gråtit Gråtit Gråtit.
En dag tog jag till och med ut våran fina nya barnvagn i hallen och körde fram och tillbaka fram och tillbaka medans tårarna sprutade. Varför måste det göra så ont? Jag ville bara lägga mig ner på golvet och skrika, sparka, slå, göra nått som kanske skulle kunna göra saknaden lite lättare. Jag har gråtit så mycket vissa stunder att jag inte fått nån luft. Men hur konstigt det än må låta så är det skönt efteråt.
Sen har jag sovit. Det första Fabian har kommit iväg till bussen så har jag gråtit och sovit. Att man kan bli så trött av att inte göra nånting..Sömnen är min bästa vän för tillfället. Det är så skönt att bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet och sova.
Ibland känner jag inte igen den där personen som glor tillbaka på mig i spegeln. Vem är hon, det är inte jag.
Jag är ju glad och full av liv... Men sanningen säger att det nog trots allt är jag, och jag är rädd att jag nu måste lära mig att leva med mitt nya jag. Jag kommer aldrig bli som förut, inget kommer nånsin att bli som förut.
Jag andas, alltså lever jag.
_____________________________________________________________________________________________
Men nu är jag på väg upp igen (för den här gången). Emma och Tony fick mig till att följa med Emma till stan igår.
Det var längesen jag var där för nöjes skull. Men jag är rädd och nervös. Jag kommer på mig själv med att hela tiden "kolla läget" runt omkring mig och ser jag gravida eller barnvagnar så tittar jag åt ett annat håll.
Det är jobbigt och jag är livrädd för hur jag kommer reagera när Fam K får sin bebis... Avundsjuka!! Ren och skär avundsjuka, en så jävla jobbig känsla och absolut inget jag är stolt över, men så är det. Kom inte och prata med mig om bebisar och graviditeter för jag lovar att jag önskar livet ur dom... Låter hemskt men jag hoppas ni förstår att jag inte är en ond människa egentligen.
Nu har iaf dom där 3 "absolut-förbjudet-att-bli-gravid" månaderna gått. Så vem vet vad som sker framöver.
Än har jag inte blivit avskräckt iaf, mer barn ska det bli, snart hoppas jag. Fast jag är inställd på att det kommer ta lika lång tid igen och fler missfall kommer det nog oxå bli. Den som lever får se. Vem vet, kanske blir en fin julklapp till oss trots allt. Fast detta är ABSOLUT inget som jag vill disskutera eller få frågor om, känner prestationskrav som det är ändå. Och har jag nått att berätta så gör jag det. Om jag blir gravid igen så kommer vi nog vara ganska öppna med det fort, eftersom att det förmodligen kommer bli otroligt jobbigt och skrämmande att vara gravid igen.
Nu blir det sängen igen.
Bjuder på en rolig bild som får iaf mig att le en smula mitt i allt elände.
Civilkurage.
Såg på Oprah för en stund sen. Det handlade om hurivida man skulle ingripa i vissa situationer. Ett tv-team hade riggat gömda kameror och sen hade dom iscensatt vissa situationer för att se hur befolkningen ställde sig till det som inträffade. Behöver jag säga att dom flesta bara glodde och gick förbi?
Vad skulle du göra?
Skulle du ingripa om du såg att någon diskriminerades för sin hudfärg eller tro?
Skulle du stoppa den som är berusad men ändå är påväg att sätta sig bakom ratten?
Skulle du gå emellan en misshandel?
Skulle du försöka tala barn/ungdomar tillrätta om du såg att dom mobba någon?
Skulle du anmäla barnmisshandel?
Skulle du anmäla djurplågeri?
Skulle du berätta för en vän om du visste att hans/hennes kärlek var otrogen?
Skulle du hjälpa en medmänniska med fara för ditt eget liv?
Svåra frågor, detta skulle man väl kunna disskutera i evighet, Tyvärr. För det borde ju egentligen vara en självklarhet att gripa in när nån far illa. Fast det är det inte.... Inte för mig, nu, så här, när jag sitter och tänker på det.
Men jag hoppas att om jag väl hamnar i nån av situationerna att jag ingriper på ett eller annat sätt.
Jag hoppas verkligen att jag inte vänder huvudet åt ett annat håll och fortsätter gå.
Hur ska jag då kunna förlåta mig själv?
Jag tar omvägar förbi uteliggare och fulla människor på stan... Jag tror att dom är farliga och ska ha ihjäl mig.
Det är absolut inget jag är stolt över. JAG SKÄMS.
Vad skulle du göra?
Skulle du ingripa om du såg att någon diskriminerades för sin hudfärg eller tro?
Skulle du stoppa den som är berusad men ändå är påväg att sätta sig bakom ratten?
Skulle du gå emellan en misshandel?
Skulle du försöka tala barn/ungdomar tillrätta om du såg att dom mobba någon?
Skulle du anmäla barnmisshandel?
Skulle du anmäla djurplågeri?
Skulle du berätta för en vän om du visste att hans/hennes kärlek var otrogen?
Skulle du hjälpa en medmänniska med fara för ditt eget liv?
Svåra frågor, detta skulle man väl kunna disskutera i evighet, Tyvärr. För det borde ju egentligen vara en självklarhet att gripa in när nån far illa. Fast det är det inte.... Inte för mig, nu, så här, när jag sitter och tänker på det.
Men jag hoppas att om jag väl hamnar i nån av situationerna att jag ingriper på ett eller annat sätt.
Jag hoppas verkligen att jag inte vänder huvudet åt ett annat håll och fortsätter gå.
Hur ska jag då kunna förlåta mig själv?
Jag tar omvägar förbi uteliggare och fulla människor på stan... Jag tror att dom är farliga och ska ha ihjäl mig.
Det är absolut inget jag är stolt över. JAG SKÄMS.
TRÖTT PÅ DÖDEN
Varför måste människor dö???
Och om människor nu måste dö... Varför kan dom då inte göra det i rätt ordning???
Och varför kan inte dom onda få dö först?
Usch, jag hatar döden... Vem har uppfunnit den?
Var på bårhuset med en vän idag. Hon var så duktig och hennes mamma var så fin.
Hela tiden (nästan) som jag satt där så tänkte jag på att jag MÅSTE ringa min lilla älskade mamma och säga hur mycket hon betyder för mig omgående. Tror ni jag gjort det? Nepp.... Har jag inte lärt mig nånting? Har jag inte efter allt som hänt lärt mig att inte ta någon för givet.... Är jag fortfarande så NAIV så jag tror att allt varar för evigt..
Kommer på mig själv med att sitta och hånle emellanåt och tänka på att, Jaha, undra vem som ska dö härnäst då?
Har jag blivit helt känslokall? (mycket frågetecken här idag) Har jag tappat tron på livet?
Näe det har inte, jag känner mig bara likgiltig... Jag känner liksom ingenting. Jag är trött, trött på allt. Trött på allt som är jobbigt, tungt och svart. Nu får det vara slut på det här.
LYCKA KÄRLEK BRÖLLOP BEBISAR JOBB SOL RESOR PENGAR och GLÄDJE till alla.
Tack Sandra återigen. Dina tips var så värdefulla, du kan somna gott i natt och känna att du gjort skillnad för en människas framtid. Självklart önskar jag ju att du inte hade dom kunskaper du har, men du gör nytta. Tack vare din historia har du hjälpt mig och idag hjälpte du nån du inte ens känner. All heder åt dig.
När man förlorar nån man håller kär har man 2 valmöjligheter.
Antingen lägger du dig ner och dör ihop med den du mist.
Eller så kämpar du på, sörjer, biter ihop och går vidare och kommer
ut som en mycket starkare människa på andra sidan.
JAG ÄLSKAR ALLA SOM ÄR VÄRDA ATT ÄLSKA.
Och om människor nu måste dö... Varför kan dom då inte göra det i rätt ordning???
Och varför kan inte dom onda få dö först?
Usch, jag hatar döden... Vem har uppfunnit den?
Var på bårhuset med en vän idag. Hon var så duktig och hennes mamma var så fin.
Hela tiden (nästan) som jag satt där så tänkte jag på att jag MÅSTE ringa min lilla älskade mamma och säga hur mycket hon betyder för mig omgående. Tror ni jag gjort det? Nepp.... Har jag inte lärt mig nånting? Har jag inte efter allt som hänt lärt mig att inte ta någon för givet.... Är jag fortfarande så NAIV så jag tror att allt varar för evigt..
Kommer på mig själv med att sitta och hånle emellanåt och tänka på att, Jaha, undra vem som ska dö härnäst då?
Har jag blivit helt känslokall? (mycket frågetecken här idag) Har jag tappat tron på livet?
Näe det har inte, jag känner mig bara likgiltig... Jag känner liksom ingenting. Jag är trött, trött på allt. Trött på allt som är jobbigt, tungt och svart. Nu får det vara slut på det här.
LYCKA KÄRLEK BRÖLLOP BEBISAR JOBB SOL RESOR PENGAR och GLÄDJE till alla.
Tack Sandra återigen. Dina tips var så värdefulla, du kan somna gott i natt och känna att du gjort skillnad för en människas framtid. Självklart önskar jag ju att du inte hade dom kunskaper du har, men du gör nytta. Tack vare din historia har du hjälpt mig och idag hjälpte du nån du inte ens känner. All heder åt dig.
När man förlorar nån man håller kär har man 2 valmöjligheter.
Antingen lägger du dig ner och dör ihop med den du mist.
Eller så kämpar du på, sörjer, biter ihop och går vidare och kommer
ut som en mycket starkare människa på andra sidan.
JAG ÄLSKAR ALLA SOM ÄR VÄRDA ATT ÄLSKA.
Utan eller med Minnen?
Så var det då ett par dagar sen man printade ner nått här då.
Vet inte om det är Possitivt eller Negativt??? Betyder det att jag har ett helt sjukt ointressant liv och inte gör nånting eller betyder det att jag har annat att tänka på, roligare och viktigare saker att göra än att skriva blogginlägg..?
Vet ej.... Låter det vara osagt.
Helgen har varit lugn och skön. Har mestadels suttit ihopkurad i soffan under en filt, med en massa ljus, ett ständigt påfyllt vinglas och bara varit. Skönt!
Har såklart hunnit med lite annat oxå.
En tripp till "öka takta sista kvarta TIDAHÖLM" med min något förvirrade sambo. Han hade ju lyckats åka ifrån nån slags pryl hans Boss ville ha omgående. Det man inte har i hôvet får man ha i bena..
På lördagen lämnade jag av sonen till kära mor med vän och son vid bowlinghallen och åkte sedan hem och intog ryggläge i soffan, IGEN. Kan ju inte heller påstå att jag blev ledsen när mor ringde och frågade om sonen kunde följa med dom hem och sova över. MYSIGT! Oförberedd barnlös lördagskväll... Kan det bli så mycket bättre!?!?
Mera vin, sambo, CheezeBallz och Dansbandskampen.
På söndagen bjöds det på fisksoppa på Öråsen med släkt, gammal som ung. Min älskade kusin med familj kom även dit och avnjöt äppelpaj med vaniljsås. Sen följde dom med hem hit och umgicks lite Live, blir ju mest telefon annars.
Idag var jag med och agerade "mamma" åt minsta lillebror på vårdcentralen.
Vi har ju retat han hela sommaren att han är blåvit i huden och nu hade mamma tröttnat på att han bara sover och äter. Det visade sig att stackarn knappt har nått blod i kroppen.... Opps! Inte undra på att han ser ut som en förvuxen smurf. Men nu kanske det kan bli folk av han med. Sen bar det av till Interflora för att inhandla en vacker blombukett av den sorgliga sorten. Sara hon är så vis. Fast att hon inte behöver så säger hon dom mest vackra och kloka saker som gör att ens steg ut ur hennes butik är flera kilo lättare än på vägen in. Sen kom lilla Sandra dit oxå med sin snygga frisyr och brillor, som får iaf mig att bli otroligt avundssjuk. När jag ändå håller på och öser komplimanger så tar jag gärna hennes ärliga smittande skratt oxå.
Sen trängde jag mig in med armbågarna hos L & A med kramar och blombukett i högsta hugg.
Jag har frågat mig ibland på sistone vad som är värst, går ju inte ens att jämföra egentligen, all sorg är väl olika.
Men vad är egentligen värst? Förlora någon som man inte har några minnen med eller förlora någon som man har en massa minnen med? Jag kan ju sitta här och undra nu, men jag är rädd för att när jag minst anar det så kommer jag få se och få svar på frågan.
Nästa vecka är det då dags för Jobbintervjun. Jobbet är som Driftledare på Swebus i Trollhättan.
Så vem vet inom det närmaste kanske man är Chef. =O)
Och ja! Det finns så sjuka människor som stör sig på gravstenar. Det är ta mig faan så man blir mörkrädd.
Det värsta är att det är en person som absolut inte borde göra det. Jag blir så Trött!
Vuxna människor som beteer sig värre än tonåringar.
Förresten ni som är fast i bloggträsket, se till att läsa Bröderna Schulman och Katrins blogg. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller slita mitt hår i ilska men underhållande är det och beroende blir man LÄTT.
TJINGELING
Vet inte om det är Possitivt eller Negativt??? Betyder det att jag har ett helt sjukt ointressant liv och inte gör nånting eller betyder det att jag har annat att tänka på, roligare och viktigare saker att göra än att skriva blogginlägg..?
Vet ej.... Låter det vara osagt.
Helgen har varit lugn och skön. Har mestadels suttit ihopkurad i soffan under en filt, med en massa ljus, ett ständigt påfyllt vinglas och bara varit. Skönt!
Har såklart hunnit med lite annat oxå.
En tripp till "öka takta sista kvarta TIDAHÖLM" med min något förvirrade sambo. Han hade ju lyckats åka ifrån nån slags pryl hans Boss ville ha omgående. Det man inte har i hôvet får man ha i bena..
På lördagen lämnade jag av sonen till kära mor med vän och son vid bowlinghallen och åkte sedan hem och intog ryggläge i soffan, IGEN. Kan ju inte heller påstå att jag blev ledsen när mor ringde och frågade om sonen kunde följa med dom hem och sova över. MYSIGT! Oförberedd barnlös lördagskväll... Kan det bli så mycket bättre!?!?
Mera vin, sambo, CheezeBallz och Dansbandskampen.
På söndagen bjöds det på fisksoppa på Öråsen med släkt, gammal som ung. Min älskade kusin med familj kom även dit och avnjöt äppelpaj med vaniljsås. Sen följde dom med hem hit och umgicks lite Live, blir ju mest telefon annars.
Idag var jag med och agerade "mamma" åt minsta lillebror på vårdcentralen.
Vi har ju retat han hela sommaren att han är blåvit i huden och nu hade mamma tröttnat på att han bara sover och äter. Det visade sig att stackarn knappt har nått blod i kroppen.... Opps! Inte undra på att han ser ut som en förvuxen smurf. Men nu kanske det kan bli folk av han med. Sen bar det av till Interflora för att inhandla en vacker blombukett av den sorgliga sorten. Sara hon är så vis. Fast att hon inte behöver så säger hon dom mest vackra och kloka saker som gör att ens steg ut ur hennes butik är flera kilo lättare än på vägen in. Sen kom lilla Sandra dit oxå med sin snygga frisyr och brillor, som får iaf mig att bli otroligt avundssjuk. När jag ändå håller på och öser komplimanger så tar jag gärna hennes ärliga smittande skratt oxå.
Sen trängde jag mig in med armbågarna hos L & A med kramar och blombukett i högsta hugg.
Jag har frågat mig ibland på sistone vad som är värst, går ju inte ens att jämföra egentligen, all sorg är väl olika.
Men vad är egentligen värst? Förlora någon som man inte har några minnen med eller förlora någon som man har en massa minnen med? Jag kan ju sitta här och undra nu, men jag är rädd för att när jag minst anar det så kommer jag få se och få svar på frågan.
Nästa vecka är det då dags för Jobbintervjun. Jobbet är som Driftledare på Swebus i Trollhättan.
Så vem vet inom det närmaste kanske man är Chef. =O)
Och ja! Det finns så sjuka människor som stör sig på gravstenar. Det är ta mig faan så man blir mörkrädd.
Det värsta är att det är en person som absolut inte borde göra det. Jag blir så Trött!
Vuxna människor som beteer sig värre än tonåringar.
Förresten ni som är fast i bloggträsket, se till att läsa Bröderna Schulman och Katrins blogg. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller slita mitt hår i ilska men underhållande är det och beroende blir man LÄTT.
TJINGELING
Jävla SkitVäder.
Inte nog med att man är redan är deppig som det är..... Vädret ska ta mig faan suga ut den allra sista lilla gnutta ork som finns.... *morr*
Det höll ju iaf upp typ 1 timme i förmiddags så att jag ÄNTLIGEN kunde gå till graven och göra ordning utan att regna bort.
Så nu har jag fixat och donat. Jag är såååå Stolt, min dotter har den finaste platsen och finaste stenen.
Synd bara att folk har mage till att störa sig på en gravsten.... Patetiskt!
Annars händer det inte så mycket här ute i Härene. Ligger mest i soffan och ser på tv.
Men snart är det dags att ta sig tillbaka till verkliga livet igen.
Vore så kul att få det där jobbet, men chansen är väl minimal.. Men att få komma på intervju är ju inte fy skam det!
Undrar hur mitt "vanliga" liv kommer bli..?
Inget kan ju aldrig bli som förr. På både gott och ont hoppas jag.
Ingen absolut ingen ska behöva köpa Gravsten till sitt barn. Fast det är liksom en konstig känsla på nått sätt.
Den är liksom Ebba för mig, jag kan ta på den och nästan känna henne.
Jag är så otroligt glad över att vi valde en gravplats och inte minneslund.
Det är en sån lättnad att veta vart min Dotter är (eller iaf hennes skal) så skönt att kunna gå dit och veta att man på nått sätt är nära. Fast jag vet ju och känner ju att Ebba är här hemma och med mig hela tiden, hon är inte borta, hon är bara osynlig och förmodligen lyckligare och friare än nån levande på denna jord.
Nu svamlar jag bara på men det är inte så lätt att sätta ord på alla känslor..
Det höll ju iaf upp typ 1 timme i förmiddags så att jag ÄNTLIGEN kunde gå till graven och göra ordning utan att regna bort.
Så nu har jag fixat och donat. Jag är såååå Stolt, min dotter har den finaste platsen och finaste stenen.
Synd bara att folk har mage till att störa sig på en gravsten.... Patetiskt!
Annars händer det inte så mycket här ute i Härene. Ligger mest i soffan och ser på tv.
Men snart är det dags att ta sig tillbaka till verkliga livet igen.
Vore så kul att få det där jobbet, men chansen är väl minimal.. Men att få komma på intervju är ju inte fy skam det!
Undrar hur mitt "vanliga" liv kommer bli..?
Inget kan ju aldrig bli som förr. På både gott och ont hoppas jag.
Ingen absolut ingen ska behöva köpa Gravsten till sitt barn. Fast det är liksom en konstig känsla på nått sätt.
Den är liksom Ebba för mig, jag kan ta på den och nästan känna henne.
Jag är så otroligt glad över att vi valde en gravplats och inte minneslund.
Det är en sån lättnad att veta vart min Dotter är (eller iaf hennes skal) så skönt att kunna gå dit och veta att man på nått sätt är nära. Fast jag vet ju och känner ju att Ebba är här hemma och med mig hela tiden, hon är inte borta, hon är bara osynlig och förmodligen lyckligare och friare än nån levande på denna jord.
Nu svamlar jag bara på men det är inte så lätt att sätta ord på alla känslor..
2 Månader har gått.
VÅGA TA STEGET.
Ibland så känns det som att livet helt står still.
Och just det man är i är inte det man vill.
Man känner sig så svag, så vilsen och så feg....
Så känns det till den dag man vågar ta ett steg.
Då öppnas nya vägar och man får perspektiv.
Och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.
Och när man blickar bakåt när man fått distans,
så ser man att det svåra var källan till en chans.
Idag är det 2 månader sen lilla Ebba lämnade oss för alltid. 2 månader.... Det känns som en evighet fast ändå som igår. Lite svårt att förklara det där. Men det går inte mer än 10 minuter utan att jag tänker på min dotter som aldrig fick en ärlig chans. Jag saknar henne så, fast ändå vet jag ju så väl att det var för hennes bästa. Hon hade aldrig kunnat njuta av livet. Hon kanske aldrig ens hade förstått att hon var älskad. Hon hade aldrig tagit sina första steg, aldrig blivit förälskad eller kunnat ha en egen familj. Stackars lilla Älskade Ebba. Mamma älskar dig mer än allt. 
Ebba har fått sin sten nu. Det värmde i mitt moders hjärta när jag fick se den. Så fin!
Jag blev alldeles stolt och varm i hela kroppen, min lilla Ebba var värd den.
Nu längtar jag bara efter att det ska sluta ösregna snart så jag kan få fixa iordning lite.
Tack för maten Elin. Du är så söt som orkar lyssna på mitt ältande om och om och om igen.
En helg i Huvudstaden med min FavvoTjej.
Japp då har man varit i huvudstaden då.
Bilder är roligt och talar för sig själva. Enjoy!
Fredagkväll och stylade. Först åt vi hemmalagat och såg på Idol innan vi begav oss
ut i Stockholmsnatten.
Så här snygga var vi!!! I några timmar iaf.
Miss C har en sån där liten rolig hiss i sitt hus.
Man kan ha mycket roligt med en socke...
"Sockan" var en given partypolare hela helgen.
En vacker dag ska ni få läsa hela historien om "Sockan".
Här är vi på Gaybar. Vi och tre tjejer till typ.
Så här kul kan man ha i en rulltrappa i tunnelbanan en natt i Sthlm.
Miss C försökte ge sig på att åka "stång" men det gick la så där.....
OBS!! Jag hade lite längre kjol än så... =O)
På lördagen tvingade jag till mig en guidad tur. Slutsats: Sthlm är en mycket fin stad, men smutsig.
Miss C fann en ny vän på en av stadens gator.
Stackars tomten ser ju dock alldeles förfärad ut när Miss C läser upp sin önskelista.
Miss C med sin hemliga tvilling Evert Taube.
TURIST JAVISST!
LördagKväll. Efter obligatoriska dansbandskampen bar det återigen ut i Stockholmsnatten.
Veronica i klänning... Kommer förmodligen aldrig mer att hända...
Min Kärlek.
Efter några glas gick det utför....
Vad var det i Pina Coladan (?) egentligen....???
Miss C gränslar Lejonet i hotellfoajen på sitt jobb.
Ny skärmsläckare på Hotelldatorn kanske..!?!?
Sen fick jag lov att provåka vagn. Miss C stackars Jobbarkompis fick ta kortet.
Så här snygga var vi när vi var påväg hem. Like it! =O)
Tack min sköna för en Nice helg. Snart igen hoppas jag!
Å du... Jag blev inte våldtagen på hemresan... TYVÄRR!!
Bögar borde absolut inte få vara snygga och ha världens sexigaste röst. Hihihi!!
Bilder är roligt och talar för sig själva. Enjoy!
Fredagkväll och stylade. Först åt vi hemmalagat och såg på Idol innan vi begav oss
ut i Stockholmsnatten.
Så här snygga var vi!!! I några timmar iaf.
Miss C har en sån där liten rolig hiss i sitt hus.
Man kan ha mycket roligt med en socke...
"Sockan" var en given partypolare hela helgen.
En vacker dag ska ni få läsa hela historien om "Sockan".
Här är vi på Gaybar. Vi och tre tjejer till typ.
Så här kul kan man ha i en rulltrappa i tunnelbanan en natt i Sthlm.
Miss C försökte ge sig på att åka "stång" men det gick la så där.....
OBS!! Jag hade lite längre kjol än så... =O)
På lördagen tvingade jag till mig en guidad tur. Slutsats: Sthlm är en mycket fin stad, men smutsig.
Miss C fann en ny vän på en av stadens gator.
Stackars tomten ser ju dock alldeles förfärad ut när Miss C läser upp sin önskelista.
Miss C med sin hemliga tvilling Evert Taube.
TURIST JAVISST!
LördagKväll. Efter obligatoriska dansbandskampen bar det återigen ut i Stockholmsnatten.
Veronica i klänning... Kommer förmodligen aldrig mer att hända...
Min Kärlek.
Efter några glas gick det utför....
Vad var det i Pina Coladan (?) egentligen....???
Miss C gränslar Lejonet i hotellfoajen på sitt jobb.
Ny skärmsläckare på Hotelldatorn kanske..!?!?
Sen fick jag lov att provåka vagn. Miss C stackars Jobbarkompis fick ta kortet.
Så här snygga var vi när vi var påväg hem. Like it! =O)
Tack min sköna för en Nice helg. Snart igen hoppas jag!
Å du... Jag blev inte våldtagen på hemresan... TYVÄRR!!
Bögar borde absolut inte få vara snygga och ha världens sexigaste röst. Hihihi!!
PANIK.
Tänk att ett rum kan framkalla såna känslor... Känslor som bara väller över en utan att dom går att stoppa. Man vill lixom bita ihop och vara stark, vill inte visa sig sårbar framför människor man inte känner.. Men hur mycket man vill så går det bara inte. Tårarna, sorgen och paniken kommer som ett slag i ansiktet.
Det var första gången jag besökte min Barnmorska och Mödravårdscentralen idag sen Hjärtat dog.
Sist jag var där hade jag en annan känsla. En känsla av glädje och förväntan.
Vi skulle snart bli en familj, det var bara en fråga om dagar innan jag skulle få hålla mitt barn. Nu var känslan en annan. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så som jag gjorde, var flera veckor sen jag grät på det sättet.
Jag fick inte fram ett ord. Tårarna forsade och snoret rann. Kände mig som ett barn, ville bara krypa upp i någons famn, bli vaggad och få tröst. Tänk att man kan sakna något så som man egentligen inte haft.
Mitt älskade lilla barn hur ska jag nånsin bli hel igen..?
Att våga vara svag är att verkligen vara stark.
Jag har blivit visare ikväll och ett par tårar fattigare. Tack! Att prata med dig gjorde det värt att missa slutet på Ugly Betty och början på Desperate Housewifes. Nu ska jag väl egentligen sätta in en fin gammal bild på dig när du är full och odräglig, som en hyllning för att du är så söt....., men jag vågar inte..... =O) Får jag???
Ny Vecka. Nya Tag.
Så var det då Måndag igen. Ingen större skillnad för mig dock, men säkerligen för många andra.
Inte haft nån lust att sitta framför datorn i helgen. Har varit en tung helg... Ledsam och jobbig. Tänkt en massa på lilla Sessan som inte finns hos oss. Saknar mitt Barn! Min famn skulle varit full och mina nätter skulle bestå av barnskrik och matning. Nu är min famn alldeles brutalt tom och nätterna är fulla av en massa drömmar om saknad.
Det var Gudstjänst i Härene Kyrka igår kväll. Hade tänkt att gå men jag orkade bara inte. Orkade inte "se" hennes lilla kista stå där framme i kyrkan orkade inte höra prästen läsa upp hennes namn. Var rädd för att sitta och gråta.
Nu ångrar jag mig nästan. Men jag tänder ju ljus för henne här hemma varje kväll och vi hade ju gjort fint på hennes grav i lördagskväll, så jag antar att jag inte behöver känna skuld.
Tänkte jag skulle sammanfatta tors, fre, lör, sön lite snabbt trots allt.
Torsdagen spenderades i Stöpen med kusiner och kusinbarn.
Jag tror att vi "vuxna" hade roligare än barnen emellanåt.
Sen blev väl inte kvällen som det var planerat men det blir det ju inte alltid.
Jag och kusinbarn nr1 hade lika trevligt för det. Såg på Lotta och läste saga.
Kusinbarn nr1 fotar Moster Josse.
Snygge jag fick oxå va med.
Kusiner på rad. SÅÅÅÅ LÄCKRA!!! =O)
Josse har precis fått en ladugård i trä kastad på sig.
Så barnuppfostran pågår... Gick så där. Alla bröt ihop i skrattattack!
Fredagen bar det av mot kärringarnas Mecka aka ULLARED.
Efter en bilresa full med skratt och en och annan hjärtattack från min sida (det är ju det där med andras bilkörning)
så var vi framme. Knallade in och började shoppa loss bland allt-och-lite-till.
Sist jag var på Ullared så handlade jag alla saker till Ebba så vissa stunder var det lite jobbigt därinne.
Men jag "tvingade" mig själv att gå 2 varv bland bebissakerna i terapisyfte.
Men att stå bland alla fina små barnoveraller och bebiskläder blev lite för mycket.
Vi hade en supertrevlig dag iaf. Och en massa shopping blev det.
Min och Kusin Äldres mat. Så jäkla Gott!
Dagens Höjdpunkt: MAT!!!!
Lördagen blev det inte många knop gjorda. Städade och fixade här hemma, satte upp alla nya fönsterlampor och gardiner m.m som inhandlats. Kvällen spenderades framför DansbandsKampen. Me Love Larz Kristerz!!!
Fick förövrigt reda på igår att jag råkar vara släkt med Henke i Scotts. Vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Men om Lovely C gifter sig med Henke ska jag SKRATTA. =O)
Våra husdjur Rutan och Rosa.
Björnen Liston gräver sork.
Passade på att elda upp lite skräp i det fina höstvädret.
Min Darling.
Mina nya gardiner, ny fönsterlampa och nya kuddöverdrag.
Fina gravljus till Ebba.
Ebba har fått en till sten av Tonys Faster, Lilla Hjärtat.
Ljus i Mörkret. Kortet är taget innan Emma & Jonas & Fam Täng tänt ljus.
Sambons rygg. Han får nån slags reaktion ibland, var längesen nu. Det kliar tydligen som attans och så blir det sånna här stora hårda bölder på rygg, bröst och hals. Blir bara värre för var gång och denna gången gick dom inte bort förrän efter nästan 2 timmar. Förrut har dom bara varat i några minuter. Han fick dessutom en på läppen den här gången. Jag stog redo med telefonen och va beredd ifall han inte skulle få luft.... Otäckt ju.
Nån som sett nått liknande??
Lördags Underhållning. Allan Svensson is tha man. Jag skrattar högt varje lördag.
Söndag. Först en tur till Götenes Handelsträdgård och titta på Träd. Sen en tur till Farmor och Farfar för att hämta en köpmansdisk jag tiggt till mig. Där bjöds det även på grågås och jordgubbspaj. MumsMums.
Sen sov jag hela eftermiddagen, ont i huvudet. På kvällen åt vi husmanskost-Tacos.
Sambon har ont i ryggen. Så han ger sig på nån typ av stretching.... Söt så.
Det var väl alles. Nu ska jag krya ner i sängen en sväng, inte blivit mycket sovande inatt. *suck*
Inte haft nån lust att sitta framför datorn i helgen. Har varit en tung helg... Ledsam och jobbig. Tänkt en massa på lilla Sessan som inte finns hos oss. Saknar mitt Barn! Min famn skulle varit full och mina nätter skulle bestå av barnskrik och matning. Nu är min famn alldeles brutalt tom och nätterna är fulla av en massa drömmar om saknad.
Det var Gudstjänst i Härene Kyrka igår kväll. Hade tänkt att gå men jag orkade bara inte. Orkade inte "se" hennes lilla kista stå där framme i kyrkan orkade inte höra prästen läsa upp hennes namn. Var rädd för att sitta och gråta.
Nu ångrar jag mig nästan. Men jag tänder ju ljus för henne här hemma varje kväll och vi hade ju gjort fint på hennes grav i lördagskväll, så jag antar att jag inte behöver känna skuld.
Tänkte jag skulle sammanfatta tors, fre, lör, sön lite snabbt trots allt.
Torsdagen spenderades i Stöpen med kusiner och kusinbarn.
Jag tror att vi "vuxna" hade roligare än barnen emellanåt.
Sen blev väl inte kvällen som det var planerat men det blir det ju inte alltid.
Jag och kusinbarn nr1 hade lika trevligt för det. Såg på Lotta och läste saga.
Kusinbarn nr1 fotar Moster Josse.
Snygge jag fick oxå va med.
Kusiner på rad. SÅÅÅÅ LÄCKRA!!! =O)
Josse har precis fått en ladugård i trä kastad på sig.
Så barnuppfostran pågår... Gick så där. Alla bröt ihop i skrattattack!
Fredagen bar det av mot kärringarnas Mecka aka ULLARED.
Efter en bilresa full med skratt och en och annan hjärtattack från min sida (det är ju det där med andras bilkörning)
så var vi framme. Knallade in och började shoppa loss bland allt-och-lite-till.
Sist jag var på Ullared så handlade jag alla saker till Ebba så vissa stunder var det lite jobbigt därinne.
Men jag "tvingade" mig själv att gå 2 varv bland bebissakerna i terapisyfte.
Men att stå bland alla fina små barnoveraller och bebiskläder blev lite för mycket.
Vi hade en supertrevlig dag iaf. Och en massa shopping blev det.
Min och Kusin Äldres mat. Så jäkla Gott!
Dagens Höjdpunkt: MAT!!!!
Lördagen blev det inte många knop gjorda. Städade och fixade här hemma, satte upp alla nya fönsterlampor och gardiner m.m som inhandlats. Kvällen spenderades framför DansbandsKampen. Me Love Larz Kristerz!!!
Fick förövrigt reda på igår att jag råkar vara släkt med Henke i Scotts. Vet inte om jag ska skratta eller gråta...
Men om Lovely C gifter sig med Henke ska jag SKRATTA. =O)
Våra husdjur Rutan och Rosa.
Björnen Liston gräver sork.
Passade på att elda upp lite skräp i det fina höstvädret.
Min Darling.
Mina nya gardiner, ny fönsterlampa och nya kuddöverdrag.
Fina gravljus till Ebba.
Ebba har fått en till sten av Tonys Faster, Lilla Hjärtat.
Ljus i Mörkret. Kortet är taget innan Emma & Jonas & Fam Täng tänt ljus.
Sambons rygg. Han får nån slags reaktion ibland, var längesen nu. Det kliar tydligen som attans och så blir det sånna här stora hårda bölder på rygg, bröst och hals. Blir bara värre för var gång och denna gången gick dom inte bort förrän efter nästan 2 timmar. Förrut har dom bara varat i några minuter. Han fick dessutom en på läppen den här gången. Jag stog redo med telefonen och va beredd ifall han inte skulle få luft.... Otäckt ju.
Nån som sett nått liknande??
Lördags Underhållning. Allan Svensson is tha man. Jag skrattar högt varje lördag.
Söndag. Först en tur till Götenes Handelsträdgård och titta på Träd. Sen en tur till Farmor och Farfar för att hämta en köpmansdisk jag tiggt till mig. Där bjöds det även på grågås och jordgubbspaj. MumsMums.
Sen sov jag hela eftermiddagen, ont i huvudet. På kvällen åt vi husmanskost-Tacos.
Sambon har ont i ryggen. Så han ger sig på nån typ av stretching.... Söt så.
Det var väl alles. Nu ska jag krya ner i sängen en sväng, inte blivit mycket sovande inatt. *suck*
End of the day...
Har precis tittat på Insider, varit förbannad och gråtit en skvätt.. Om det nu råkar vara någon som missade programmet (skäms på er) så handlade det iaf om pappor vars exfruar kidnappat deras barn och anklagat dom för en massa hemskheter för att få egen vårdnad. Ganska skrämmande hur man alltid tar för givet att det är papporna som är "onda" och mammorna som är goda. Man är allt bra trångsynt och naiv.. OCh visste ni förresten att såna där kvinnojourer är olagliga?? Dom förstör ju även för de mammor och barn som verkligen är i behov av skydd.
*MORR*
Jag blir så arg och förundras återigen av hur vår värld är alldeles upp-och-ner.
Var på KSS och träffade mina idoler. Man blir så glad av dom. Känns helt sorgligt och tomt nu när vi liksom sagt Hej Då!
Men vi kommer säkert ses igen, fast under andra omständigheter hoppas jag. Mig blir ni inte av med så lätt!!! =O)
På hemvägen passade jag på att bjuda in mig hos modell yngre KusinVitamin. Tog ett bloss och babblade.
Hennes katt Smulan kärade ner sig totalt i mig. Jag som inte ens är någon vidare "kattmänniska", jag gillar vovvar.
Men det är underligt hur djur alltid ska ty sig till dom som inte tycker om dom.
Tack för alla fina kommentarer om frisyren. Ni är ju bara för söta allihopa.
Imorgon bär det återigen av till Skövde och modell äldre KusinVitamin, LÄNGTAR!!
Dagens Possitiva.
1. Fick mig ett gott skratt när jag läste Jessicas blogg om svarte Katten Virus och brevbäraren. (Visst va det Virus??)
2. När frisören tvättade mitt hår. Finns det nått skönare!?!??
3. Sambons pussar, på en onsdag.... Hör till ovanligheterna.
Jag har "bestämt" att min älskade vovve Cindy ska få springa på friska ben i hundhimlen nu. FAAN så Jobbigt!
Känns som det har varit tillräckligt med död här hemma. Men som sagt va, som ägare till ett djur så är det ens skyldighet att fatta detta beslut. Hon är ju trots allt 14½ år och har levt ett långt, lyckligt och fritt liv.
Men usch och fy vad det är jobbigt. Hon är ju min Bästa vän, har ju haft henne jämt känns det som.
Snyft, snyft, snyft.
MIN ÄLSKADE VOVVE.
*MORR*
Jag blir så arg och förundras återigen av hur vår värld är alldeles upp-och-ner.
Var på KSS och träffade mina idoler. Man blir så glad av dom. Känns helt sorgligt och tomt nu när vi liksom sagt Hej Då!
Men vi kommer säkert ses igen, fast under andra omständigheter hoppas jag. Mig blir ni inte av med så lätt!!! =O)
På hemvägen passade jag på att bjuda in mig hos modell yngre KusinVitamin. Tog ett bloss och babblade.
Hennes katt Smulan kärade ner sig totalt i mig. Jag som inte ens är någon vidare "kattmänniska", jag gillar vovvar.
Men det är underligt hur djur alltid ska ty sig till dom som inte tycker om dom.
Tack för alla fina kommentarer om frisyren. Ni är ju bara för söta allihopa.
Imorgon bär det återigen av till Skövde och modell äldre KusinVitamin, LÄNGTAR!!
Dagens Possitiva.
1. Fick mig ett gott skratt när jag läste Jessicas blogg om svarte Katten Virus och brevbäraren. (Visst va det Virus??)
2. När frisören tvättade mitt hår. Finns det nått skönare!?!??
3. Sambons pussar, på en onsdag.... Hör till ovanligheterna.
Jag har "bestämt" att min älskade vovve Cindy ska få springa på friska ben i hundhimlen nu. FAAN så Jobbigt!
Känns som det har varit tillräckligt med död här hemma. Men som sagt va, som ägare till ett djur så är det ens skyldighet att fatta detta beslut. Hon är ju trots allt 14½ år och har levt ett långt, lyckligt och fritt liv.
Men usch och fy vad det är jobbigt. Hon är ju min Bästa vän, har ju haft henne jämt känns det som.
Snyft, snyft, snyft.
MIN ÄLSKADE VOVVE.
