Ny Sida.

http://strength-veronica.blogspot.com/

Följer strömmen och testar denna sidan istället. Vi får se hur det går.

Mitt pensionärsliv.

Jag måste först och främst tacka för alla fina kommentarer jag får. Tack Tack!

Som ni ser så är jag ingen vidare "uppdaterare"... Är så mycket annat som själ tid nu när solen lyser. Sen lever vi lite av ett pensionärsliv här för tillfället innan 22.30 så sover vi på helgerna... (lite skämmigt faktiskt). 

Äntligen har jag fått en lite släng av städmani här hemma på morgonkvisten, som jag väntat. Så nu är båda badrummen grundligt rengjorda och polerade. Jag har 2 "måsten" idag, kyrkogården och nån eller ett par sidor i Matteboken. Det sistnämda vet jag väl hur det kommer bli med.

Påskpyntad grav. Nu är dock fjädrarna och påskliljan utbytt mot annat.


1 vecka och två dagar kvar tills jag och Mamma ska åka till KSS, tjuvkika på Liten och ta prover för att se att kromosomerna ligger där dom ska. Jag har inga tvivel om att kromosomerna är till belåtenhet, vad är oddsen att det skulle bli samma igen lixom..!? Fast samtidigt blir jag så arg på mig själv att jag nästan redan nu tagit för givet att vi kommer få en frisk levande bäbis med oss hem denna gången. Ett missfall, Okej! Men inte ska jag behöva begrava ett fullgånget barn en gång till? Så grymt kan ju inte livet vara.... Och den där missfalls-risken har ju minskat oerhört, på onsdag är det ju redan v15. Men jag ska inte ropa Hej än.

SOL=TJOCKA MAGAR

Underbart Väder. Jag får så mycket energi och livsglädje när solen tittar fram och värmer ända in i själen. Fast samtidigt är solen lite jobbig. Helt plötsligt invaderas stadens gator och torg av fina barnvagnar och en massa härliga gravidmagar. Lyckliga mammor som ruvar och väntar. I början efter att allt hänt kunde jag ibland nästan få bita mig i läppen för att inte stega fram och skrika rakt i ansiktet på dessa ont anande mammor att deras bäbis i magen kan dö, bara så där. Självklart skulle jag aldrig göra det, lite vett har jag tack och lov kvar.

Det fanns en barnvagn i stan, en barnvagn som jag såklart sprang på nån av de första gångerna som jag vågade mig ut på stan. Fram på barnvagnen satt en sån där namnskylt, EBBA stog det på den. När jag såg den fick jag påminna mig om att andas. Tusen knivar skar genom mitt hjärta och tårarna brände.


Nu har den där känslan av avsky mot vackra bäbismagar sakta men säkert bleknat, men fortfarande slänger jag avundssjuka blickar i smyg. Snart kanske jag har en egen tjock bäbismage!! Kanske, kanske, hoppas, hoppas.


Anonym.

Anonym.. Det är ju nått som jag är jäkligt dålig på att va.. =O) Men jag låg och funderade igår på att jag nog INTE kommer publicera alla de kommentarer jag får. Dom är ju faktiskt till mig och en del kanske skriver/vill skriva saker som inte alla behöver veta. Så nu kan ni skriva vad ni vill och vara säkra på att det inte kommer visas för alla.

Ni får jättegärna fråga saker. Om mig, min familj, Ebba, Magen, ja vad ni helst kommer på, inga frågor är dumma och jag svarar gärna. Jag kommer svara i bloggen utan att avslöja vem frågan kommer ifrån.

Nu ska jag försöka göra lite nytta. Lämna Blodprov, Handla, Städa och sen kanske jag ska leka frisör ikväll.

Det är såååå LÄTT att bli Gravid.....eller??

Nu ska jag skälla. Sån är jag, kanske är det så att jag har alldeles för mycket fritid som överhuvudtaget orkar störa mig. Det finns en reklam som visas titt som tätt när jag ligger och ser på tv. I ärlighetens namn så vet jag knappt vad det är reklam för, apoteket kanske.

Vill du slippa Mensvärk?? Bli GRAVID.

Usch jag får ont i hela bröstet för alla de kvinnor som inte blir gravida.. Som månad efter månad hoppas och önskar men som sedan pga ett toabesök tvingas kräla i stoftet. Drömmar och förhoppningar som man så snabbt byggt upp raseras på bara några sekunder.

Jag vet hur det är. Jag har varit där. Kanske inte denna gången, nu gick det ju nästan chockartat lätt. Men för att få lilla Ebba att flytta in tog lite mer än 1 år. Och det var en pina, ren och skär terror. Hopp om att mensen ÄNTLIGEN INTE skulle dyka upp och förtvivlan över att det var nått fel på min kropp.

Coca-Cola reklamen, den när killen gör slut med sin tjej för att han vill ha många tjejer. Den blev anmäld och fick sluta sändas för att den var kränkande. Vad faan är denna reklamen då? Ja ja, jag vet.... JAG VET!! Gör nått istället för att bara gnälla.... Men tyvärr så är jag som så många andra svenskar, jävligt handlingsförlamad och det är verkligen inget jag är stolt över.

En Dröm.

Hon låg i sin vagga som Mormor köpt, hon var vaken och tittade på mig med stora ögon. Jag hade precis matat henne och stog nu och försökte förstå varför dom envisades med att vaggan skulle behöva stå här framme vid altaret i Härene kyrka, på precis samma ställe där man ställer kistorna vid begravning. Hon somnade och jag smög ut, stängde dom tunga portarna och åkte hem. Efter tre timmar var det dags igen. Jag hörde henne gråta när jag kom innanför grindarna på kyrkogården och jag skyndade mig in i kyrkan. Portarna kändes ännu tyngre nu. Det hade börjat skymma ute och inne i kyrkan var det mörkt och spöklikt. Jag skyndade mig att mata henne, vände ryggen till och gick mot utgången. Det var ännu mörkare nu och utmed väggarna fanns hemska skuggor, monster, dom glodde på mig med stora ögon och sträckte sina krokiga fingrar med klor efter mig. Porten var ännu tyngre nu och min dotter grät efter mig därinne, jag hade fått nog, körde alldeles för fort hem. Hemma vid köksbordet satt Tony, Fabian och två barn, mina barn, och åt kvällsmat. Jag samlade mig och sa med sträng röst till Tony,-Jag tänker ta med henne hem hit sen. -Det går inte, det vet du. Jag stog med ryggen mot honom och kämpade med att hålla tillbaka tårarna, det gick inte. Jag vände mig om och skrek,
 -Hon ska med hem, ett litet barn kan inte ligga själv där i kyrkan medans vi är här hemma det fattar du väl. Jag föll ihop, grät, skrek, förbannade. Tony fångade upp mig, höll mig hårt som för att skaka vett i mig, stirrade i mina ögon och sa med lugn, låg röst. -Du vet att vi inte kan ta hem henne, det kommer vi aldrig kunna, det är bäst så här.
Och jag förstog, förstog att vi alltid skulle sakna ett barn i familjen. Spelade ingen roll vad jag gjorde hon skulle få stanna där borta, själv i mörkret. Hur skulle jag nånsin kunna acceptera.....

Jag drömde denna drömmen för ganska länge sen. För det är ganska längesen allt hände. Det gör inte längre ont hela tiden, dag och natt. Men när det gör ont så gör det desto ondare istället. Det är svårt att inte jämföra och titta på barn i samma ålder.. Skulle hon kunna krypa nu, hur skulle hon se ut när hon skrattade. Det finns så mycket frågor men inga svar.


Gör ett Försök.

Det är många som efterfrågar mig och det är ju alltid kul och oerhört smickrande, så okej, jag gör ett försök. Den sista tiden har det börjat klia mer och mer i mina fingrar.... Ja menar, skriva är ju KUL!

Bäbisen här bredvid tickar på och det gör den förhoppningsvis inne i mig oxå även om jag ett par ggr om dagen tvivlar på det. Man har ju blivit matad med en massa historier och fakta om hur det "ska" vara att va Gravid. Man ska ha en massa graviditetskrämpor, ömma bröst, må illa, äta konstiga saker m.m. men här lyser dom med sin frånvaro och det får mig att tvivla. Är det bara en dröm? Har jag någonstans inbillat mig själv att jag är gravid och fått alla andra att tro på det? Det skulle nog kunna vara så... Det enda jag inte kan förklara är ju bara ultraljudet vi gjorde på KSS för ett par veckor sen, vi var ju faktiskt 3 personer som såg en liten böna med två små stumpar till armar och två små stumpar till ben och ett hjärta som ticka. Hur skulle jag kunna iscensatt det!?!?

Nää det är nog bara att inse att det faktiskt bor en Liten i mig. Nått mystiskt och alldeles alldeles Underbart. Och när jag tänker efter så har jag ju varit brutalt trött, lite som en Zombie. Ätit som en Häst och lakrits och apelsiner smakar exta Gott. Hade situationen varit annorlunda, om hela mitt liv sett ut på ett annat sätt så hade jag nog bara varit oerhört glad och skrytsam över att jag mår så bra. Men just i detta nu så är alla graviditetskrämpor varmt Välkomna.

........................

Har ingen Blogglust överhuvudtaget för tillfället. Men den kanske återkommer. Sen är jag så jäkla trött på denna sidan... Inget som funkar som det ska...

Skyddad Blogg.

Ni som fått mitt Lösenord jag hoppas ni förstog att ni fått det personligen och att det inte ska delas ut till andra. För då faller ju hela konceptet med att sätta lösenord på bloggen...


6 Månader.

För 6 månader låg jag på BB KSS och såg ut typ så här....

"Degig" mage och ett stort plåster över mitt nysydda snitt och en massa droger i blodomloppet.

Fast det gjorde inte så mycket. Allt det onda försvann ju när jag fick se och hålla min Älskade Dotter för första gången.


Det känns som det var evigheter sen, fast ändå som det var igår...
Detta har varit dom värsta 6 månaderna i mitt liv.. Fast ändå inte...

Sorgen bleknar men Kärleken och Saknaden växer.

Ett rum så fullt men ändå så tomt.

Jag sitter i "Ebbas rum". Jag brukar göra det ibland, sitta här och bara tillåta mig att tänka på henne, det som blev och det som egentligen skulle vara nu. Allt finns här. Allt utom ett barn. Vaggan är bäddad, den står orörd precis så som den var dom få nätter som Ebba sov där i. Det var Mamma och Elin som satte ihop den, som himmelsäng hänger storebrors Turtles-påslakan som han valt. Tanken var att Mamma skulle sy något fint, men det behövdes ju aldrig och storebror tyckte att lillasyster skulle ha lite turtles som kunde skydda henne. Istället för en bebis i vaggan så sitter alla gosedjur lillasyster fick, hennes lilla napp ligger kvar och snuttefilten hon fick av Anne. I vaggan sitter även ett lejon som har på sig bodyn Ebba hade på sig sista timmarna i livet.

Här finns oxå spjälsängen bäddad och klar i väntan på ett efterlängtat barn. Jag hade nån vecka innan Ebba kom bärt in spjälsängen i vårt sovrum. Men första gången jag var hemma på besök från sjukhuset så bar jag och Tony in sängen och vagnen här och stängde dörren. Vi visste nog redan då.

Ebbas kläder som hon använt ligger framme fortfarande, jag har inte mage att packa ner det i en låda. Förut kunde jag sitta och krama kläderna länge länge och gråta, fast det var faktiskt ett tag sen nu.

Vagnen står här oxå, bäddad och klar. Fast jag har hängt en filt över nu, den är alldeles för jobbig att se.

Jag vågar inte drömma. Vågar inte fantisera. Det gör alldeles för ont.

Ebba, Mammas lilla Hjärta.

Ny Dag....

.....Nya Möjligheter! Idag har jag två saker på schemat. Utvecklingssamtal med Fabian och sedan Psykologen. Missar tyvärr Mattelektionen kl 13, den krockar med psykologtiden och jag menar verkligen tyvärr. Vill inte komma efter, jag bara MÅSTE ha det där G-betyget annars blir jag knäckt. Hösten-10 så ska ju jag och Micaela börja plugga till SSK har vi bestämt, det är ett av mina stora mål här i livet. 

Ska bli spännande att se vad psykologen säger idag. Antagligen *hoppas hoppas* så kommer vi lägga upp en plan. Mina nerver lär ju hinna gå sönder X antal ggr innan denna resan är över. Så jag hoppas hon hjälper mig att kontakta Barnmorska, specialistMV och att jag omgående får komma och göra ett Ultraljud för att "på riktigt" få se om det finns nått där inne.  

Varför?

http://www.oprah.com/media/20081001_tows_99balloons

Mina tårar rinner, vill inte ta slut. Fast det var ett tag sen dom gjorde sig påminda så det är okej. Hur kan världen vara så Grym? Lilla Ebba, Lilla Vide, Lilla Minna och Lille Eliot, bara några av alldeles för många. Alla dessa små underverk födda med en förödande sak gemensamt, Trisomi 18. Varför ska man födas för att dö? Det gör vi iofs allihopa. Fast skillnaden är ju att vi inte vet när och hur vi ska dö. Dessa små barn var dömda att dö innan dom ens fått smak på livet.

Fast Ebba har det bättre där hon är nu, eller? Jag vill gärna tro det iaf. Skulle jag gå här hemma och tro så där "vuxet" att när man dör så blir allt svart, man finns bara inte mer då skulle vardagen vara outhärdlig. Jag måste få hålla tanken vid liv och trösta mig själv att Ebba "finns", hon finns någonstans. På en plats mer underbar och fantastisk än den vi lever kvar i. Hon är lycklig nu, fri och frisk. Sen hälsar hon på oss ibland här hemma när hon lyckas slita sig ifrån allt skoj och lek dom små änglarna håller på med hela dagarna. -Vi har ett busigt litet spöke här hemma, säger Storebror. Det tror jag oxå, ett busigt litet spöke som kollar till oss och blåser i lite extra luft i Mammas simring så den inte sjunker.

En Dröm om Framtiden.

Jag är Absolut inte Naiv och blåögd längre. Jag har lärt mig det mesta i livet och om livet den hårda vägen...
Men med en Dotter på Kyrkogården och två missfall så måtte det väl ändå vara MIN tur nu. Våran tur, Min och Tonys. Detta SKA gå. Men det är en lång väg att vandra. Ni kan få följa med om ni vill...!?



Detta är ju ingen "hemlighet". Bara ni lovar att och svär på att dom ni berättar för kommer ni även berätta för om det hela slutar i Missfall. I sånna här fall brukar ju dom glada nyheterna sprida sig fortare än dom sorgliga.

Jag behöver inga Grattis. Jag är själv knappt glad, har inte och vågar inte förstå än... Fast när ingen ser, när jag ligger själv på kvällarna och väntar på John Blund så tar jag mig friheten att fantisera lite. Fantisera om en varm, mjuk, frisk, levande Bäbis. Våran Bäbis. Det bästa ni kan ge mig är Tumhållning och sen får ni gärna skicka över en massa possitiv energi. A lot of den varan lär ju Behövas..

Kulhult!

Bläää Fortfarande 0 skrivlust... Blev en stunds sovande förut innan jag blev väckt av mobilen. Nu har Fabian kommit hem så vi har precis ätit middag. I brist på annat så slänger jag in lite bilder från igår när vi var på Kulhult och åkte lite pulka.

Glada Ungar påväg nerför backen.


FikaPaus.


Mina fina Kusin med ännu finare Ungar.


Det var halt i dom höga backarna. Men akta er vad det gick, roligt som skam!


Usch jag vet inte hur jag mår i dag, trött och hängig.. Ingen motivation till någonting. Deppigt!
Nåja imorgon kanske det är en bättre dag.

Inte vidare pigg.

Jag har verkligen ingen fantasi för tillfället... Inget att skriva..Idag är jag trött och jag har bestämt mig för att jag får lov att vara det, så nu har jag fått igång min bärbara och ligger i sängen och skriver... Men jag somnar nog snart är jag rädd för. Men sen när jag vaknar då ska jag vara pigg och berätta om min helg.

Nalle, Sorggrupp, Tand.

Igår var en lång dag med mycket känslor och nya intryck.
Jag började dagen med att bege mig till The Boss på G&T för lite prat om sommarjobb. Det gick som smort, vi hade vår "list-Mani" gemensamt... =O) Så den 3 Mars ska jag dit och provjobba så får vi se vad som händer. Lite synd bara att Bossen inte tyckte jag behövde provjobba med Malin för att lära känna henne... Och jag lovade dyrt och heligt att vi skulle hålla isär jobb och privatliv och det tror jag inte blir några problem så duktiga som vi är!!!

Sen åkte jag en sväng till den andra Malin och babblade och busade med min FavvoMax. Vi ritade mindre vackra pirater, kastade ringar och läste sagor och pratade om Framtiden. Max ska jobba med Tigrar när han blir Stor, farliga tigrar som äter hö... Men när jag kommer och hälsar på på hans jobb så ska han stänga locket om dom så jag inte blir rädd. Han är 3 år och helt Underbar. Sen höll jag lite i "Bärnard" oxå fast han var inte lika nöjd med mig som sist den lille.

När jag kom hem möttes jag av ett paket i lådan från Michaela http://zmicca.blogg.se/  med en jätte söt nalle i. Absolut inget jag hade förväntat mig, blev så glad och tårarna sprutade så klart. Tack finaste du, det hade du verkligen inte behövt. Fabian tyckte vid en gång att den skulle stå på Ebbas Hörna så det gör den nu.

Fina Nallen.


På kvällen bar det av till Skövde för ett "SorgGrupp" föräldrar som förlorat barn. Jag var nervig innan men efteråt och under tiden var det så mysigt och skönt. Där satt vi ett gäng mammor och några pappor, helt okända för varann men ändå är dessa okända människor dom som förstår mig allra mest. Träffade även en av tjejerna som jag "umgås" med dagligen i ett forum på nätet, det var verkligen jättekul. Det visade sig att vi båda har varsin bångstyrig halvfinne hemma. =O) Nu längtar jag till nästa gång vi ses.

Fabian är ledig från skolan idag och istället påväg till Gbg med Mormor, mormors väninna och hennes son som är 1 år yngre än Fabian. Dom ska till Lek & Bus landet.

Fick en mobilbild av Mamma på Fabian för en stund. ÄNTLIGEN har den där tanden ramlat ut!


Nu ska vi bege oss in till stan och handla.

Ha en härlig dag i snön.

En Ängel flög förbi.

Så ÄNTLIGEN! Jag har saknat att skriva här dom senaste dagarna. Men nu så är man back on track  igen.
 
Hade en jättedepp igår kväll nä jag gick och lade mig, tusen tankar i huvudet yrde som en snöstorm.
Hur kunde jag vara så "känslokall" när Ebba tog sitt sista andetag.
Grät jag!?! Nää jag tror inte det. Jag var praktisk.

När Ebba blev en Ängel.

Vi satt i soffan, jag med Ebba i famnen. Elin i den andra soffan och Tony i fotöljen. Hon hade haft långa andningsuppehåll i över ett dygn. Hon var redan borta. Det var bara det där lilla trasiga hjärtat som så innerligt fortsatte att slå. Tillslut stannade det. Jag kände hur den lilla kroppen på dryga två kilo liksom blev tyngre och tyngre för att sedan helt plötsligt bli lätt. Det är själen som lämnar kroppen sa Elin. Jag grät inte. Jag började ordna med allt. Ringa SSK så dom kunde komma och dödförklara. Ringa och väcka Jonas och Emma dom ville ju komma in om hon dog. Jag ringde min Bäste Vän Charlotte som åkt hem några timmar tidigare. Hon grät i telefonen, hon fick inte fram ett ljud utan sprang till sin mamma i köket. Jag sa till Charlotte att Elin skulle komma och hämta henne. Jag var kall. Vi bytte om på henne, vet ju av erfarenhet att kroppen stelnar ganska snabbt och då ville jag absolut inte böja i henne. Jag drog ur sondslangen, satte på ny Blöja och fina nya kläder. Elin hjälpte till. Fanns hos mig hela tiden, vad hade jag gjort utan henne. Fått panik förmodligen. Jag bad Tony bära ut Gastuberna, sen tände vi hennes Dopljus för första gången. 
Sen bara vi satt. Jag höll henne så hårt så hårt, ville inte släppa taget om henne. Efter en lång stund frågade Elin om hon fick hålla henne. Jag blev stolt, där satt dom underbara tjejer och höll och pussade på min döda Dotter. Dom älskade henne, det gjorde ont i dom oxå, jag var inte själv fast ändå kände jag mig ensammast på jorden. 

Vi bäddade ner henne i vaggan, sen sov vi. Jag var så trött, hade inte sovit eller ätit på flera dygn. 
På morgonen tittade jag ner på henne i vaggan, det såg ut som hon sov. Vet inte om jag visste då, där, att hon aldrig mer skulle öppna sina ögon. 

På sjukhuset fick vi bädda ner henne i en fin säng. Sen fick vi säga HejDå. Jag gjorde det som en Robot, jag visste att det inte var någon idé att bryta ihop, vad skulle det hjälpa?? Jag pussade henne på kinden, Tony fick hålla emot sängen, det var ju hjul på den och jag är kort så den ville bara rulla ifrån mig. Sen skulle vi gå. I dörren vände jag, bad Tony hålla emot sängen, böjde mig fram och pussade henne för sista gången.  

NI VANN!!!

Jag har bävat inför detta, tanken har legat och gnagt länge. Men nu får det vara nog. Jag pallar ärligt talat inte dom elaka kommentarerna så nu blir det trots att jag absolut INTE vill ett lösenord på bloggen.
Jag skriver ju mest för min egen del och personer som jag tycker om och sånna som jag inte träffar eller pratar med alltför ofta.  Så det är med sorgsenhet jag nu väljer att låsa bloggen.

Ni som vill fortsätta läsa och ge UPPMUNTRANDE kommentarer och absolut inga anonyma kommentarer är välkomna att skicka ett mail till mig omgående.

Det är ju trots allt cirka 300 personer som läser varje dag så det är absolut inte kul att låsa.

Grattis ni som skickar elaka anonyma kommentarer. NI VANN!!

veronica_axelsson_lidkoping@hotmail.com

Tillåt mig hånle åt denna stackars människa. Som tydligen inte får så mycket uppmärksamhet i sitt liv.

Anonym om:
Har du några barn? Hur gamla?:

Kanske dags att koncentrera dig på det barn du har kvar i livet!! Tänk på någon annan för en gångs skull!
____________________________________________________________________________________________

Jag tycker synd om dig som måste skriva en sån här kommentar.
Så onödigt. Så ogenomtänkt. Och fruktansvärt barnsligt. Vad är det för fel på dig? Du kan ju omöjligt vara avundssjuk på mitt liv (ingen vettig själ skulle vilja byta med mig). Och jag vill inte byta med dig heller. Jag genomlider hellre mitt helvete flera gånger om än blir en sån patetisk jävel som sitter och skriver elaka anonyma kommentarer på bloggar. Jag blir bara så himla Trött. Stå för dina åsikter istället. Fast det har du nog inget självförtroende till.

Kan du somna gott om nätterna när du skriver sån här skit? Och vad har jag gjort dig som gör att du måste kommentera mig och mitt liv och mina Barn. Jag måste ju uppenbarligen vara lite av en idol för dig. För trots att du tydligen stör dig nått fruktansvärt så fortsätter du läsa.... Galet.

Men eftersom du hemska människa tydligen skulle kunna hantera förlusten av ett barn på ett "exemplariskt" sätt så hoppas jag att det drabbar dig och inte nån annan.

Tidigare inlägg
RSS 2.0