Ny Sida.
Följer strömmen och testar denna sidan istället. Vi får se hur det går.
Mitt pensionärsliv.
Som ni ser så är jag ingen vidare "uppdaterare"... Är så mycket annat som själ tid nu när solen lyser. Sen lever vi lite av ett pensionärsliv här för tillfället innan 22.30 så sover vi på helgerna... (lite skämmigt faktiskt).
Äntligen har jag fått en lite släng av städmani här hemma på morgonkvisten, som jag väntat. Så nu är båda badrummen grundligt rengjorda och polerade. Jag har 2 "måsten" idag, kyrkogården och nån eller ett par sidor i Matteboken. Det sistnämda vet jag väl hur det kommer bli med.
Påskpyntad grav. Nu är dock fjädrarna och påskliljan utbytt mot annat.
1 vecka och två dagar kvar tills jag och Mamma ska åka till KSS, tjuvkika på Liten och ta prover för att se att kromosomerna ligger där dom ska. Jag har inga tvivel om att kromosomerna är till belåtenhet, vad är oddsen att det skulle bli samma igen lixom..!? Fast samtidigt blir jag så arg på mig själv att jag nästan redan nu tagit för givet att vi kommer få en frisk levande bäbis med oss hem denna gången. Ett missfall, Okej! Men inte ska jag behöva begrava ett fullgånget barn en gång till? Så grymt kan ju inte livet vara.... Och den där missfalls-risken har ju minskat oerhört, på onsdag är det ju redan v15. Men jag ska inte ropa Hej än.
SOL=TJOCKA MAGAR
Underbart Väder. Jag får så mycket energi och livsglädje när solen tittar fram och värmer ända in i själen. Fast samtidigt är solen lite jobbig. Helt plötsligt invaderas stadens gator och torg av fina barnvagnar och en massa härliga gravidmagar. Lyckliga mammor som ruvar och väntar. I början efter att allt hänt kunde jag ibland nästan få bita mig i läppen för att inte stega fram och skrika rakt i ansiktet på dessa ont anande mammor att deras bäbis i magen kan dö, bara så där. Självklart skulle jag aldrig göra det, lite vett har jag tack och lov kvar.
Det fanns en barnvagn i stan, en barnvagn som jag såklart sprang på nån av de första gångerna som jag vågade mig ut på stan. Fram på barnvagnen satt en sån där namnskylt, EBBA stog det på den. När jag såg den fick jag påminna mig om att andas. Tusen knivar skar genom mitt hjärta och tårarna brände.
Nu har den där känslan av avsky mot vackra bäbismagar sakta men säkert bleknat, men fortfarande slänger jag avundssjuka blickar i smyg. Snart kanske jag har en egen tjock bäbismage!! Kanske, kanske, hoppas, hoppas.
Anonym.
Ni får jättegärna fråga saker. Om mig, min familj, Ebba, Magen, ja vad ni helst kommer på, inga frågor är dumma och jag svarar gärna. Jag kommer svara i bloggen utan att avslöja vem frågan kommer ifrån.
Nu ska jag försöka göra lite nytta. Lämna Blodprov, Handla, Städa och sen kanske jag ska leka frisör ikväll.
Det är såååå LÄTT att bli Gravid.....eller??
Vill du slippa Mensvärk?? Bli GRAVID.
Usch jag får ont i hela bröstet för alla de kvinnor som inte blir gravida.. Som månad efter månad hoppas och önskar men som sedan pga ett toabesök tvingas kräla i stoftet. Drömmar och förhoppningar som man så snabbt byggt upp raseras på bara några sekunder.
Jag vet hur det är. Jag har varit där. Kanske inte denna gången, nu gick det ju nästan chockartat lätt. Men för att få lilla Ebba att flytta in tog lite mer än 1 år. Och det var en pina, ren och skär terror. Hopp om att mensen ÄNTLIGEN INTE skulle dyka upp och förtvivlan över att det var nått fel på min kropp.
Coca-Cola reklamen, den när killen gör slut med sin tjej för att han vill ha många tjejer. Den blev anmäld och fick sluta sändas för att den var kränkande. Vad faan är denna reklamen då? Ja ja, jag vet.... JAG VET!! Gör nått istället för att bara gnälla.... Men tyvärr så är jag som så många andra svenskar, jävligt handlingsförlamad och det är verkligen inget jag är stolt över.
En Dröm.
Hon låg i sin vagga som Mormor köpt, hon var vaken och tittade på mig med stora ögon. Jag hade precis matat henne och stog nu och försökte förstå varför dom envisades med att vaggan skulle behöva stå här framme vid altaret i Härene kyrka, på precis samma ställe där man ställer kistorna vid begravning. Hon somnade och jag smög ut, stängde dom tunga portarna och åkte hem. Efter tre timmar var det dags igen. Jag hörde henne gråta när jag kom innanför grindarna på kyrkogården och jag skyndade mig in i kyrkan. Portarna kändes ännu tyngre nu. Det hade börjat skymma ute och inne i kyrkan var det mörkt och spöklikt. Jag skyndade mig att mata henne, vände ryggen till och gick mot utgången. Det var ännu mörkare nu och utmed väggarna fanns hemska skuggor, monster, dom glodde på mig med stora ögon och sträckte sina krokiga fingrar med klor efter mig. Porten var ännu tyngre nu och min dotter grät efter mig därinne, jag hade fått nog, körde alldeles för fort hem. Hemma vid köksbordet satt Tony, Fabian och två barn, mina barn, och åt kvällsmat. Jag samlade mig och sa med sträng röst till Tony,-Jag tänker ta med henne hem hit sen. -Det går inte, det vet du. Jag stog med ryggen mot honom och kämpade med att hålla tillbaka tårarna, det gick inte. Jag vände mig om och skrek,
-Hon ska med hem, ett litet barn kan inte ligga själv där i kyrkan medans vi är här hemma det fattar du väl. Jag föll ihop, grät, skrek, förbannade. Tony fångade upp mig, höll mig hårt som för att skaka vett i mig, stirrade i mina ögon och sa med lugn, låg röst. -Du vet att vi inte kan ta hem henne, det kommer vi aldrig kunna, det är bäst så här.
Och jag förstog, förstog att vi alltid skulle sakna ett barn i familjen. Spelade ingen roll vad jag gjorde hon skulle få stanna där borta, själv i mörkret. Hur skulle jag nånsin kunna acceptera.....
Jag drömde denna drömmen för ganska länge sen. För det är ganska längesen allt hände. Det gör inte längre ont hela tiden, dag och natt. Men när det gör ont så gör det desto ondare istället. Det är svårt att inte jämföra och titta på barn i samma ålder.. Skulle hon kunna krypa nu, hur skulle hon se ut när hon skrattade. Det finns så mycket frågor men inga svar.
Gör ett Försök.
Bäbisen här bredvid tickar på och det gör den förhoppningsvis inne i mig oxå även om jag ett par ggr om dagen tvivlar på det. Man har ju blivit matad med en massa historier och fakta om hur det "ska" vara att va Gravid. Man ska ha en massa graviditetskrämpor, ömma bröst, må illa, äta konstiga saker m.m. men här lyser dom med sin frånvaro och det får mig att tvivla. Är det bara en dröm? Har jag någonstans inbillat mig själv att jag är gravid och fått alla andra att tro på det? Det skulle nog kunna vara så... Det enda jag inte kan förklara är ju bara ultraljudet vi gjorde på KSS för ett par veckor sen, vi var ju faktiskt 3 personer som såg en liten böna med två små stumpar till armar och två små stumpar till ben och ett hjärta som ticka. Hur skulle jag kunna iscensatt det!?!?
Nää det är nog bara att inse att det faktiskt bor en Liten i mig. Nått mystiskt och alldeles alldeles Underbart. Och när jag tänker efter så har jag ju varit brutalt trött, lite som en Zombie. Ätit som en Häst och lakrits och apelsiner smakar exta Gott. Hade situationen varit annorlunda, om hela mitt liv sett ut på ett annat sätt så hade jag nog bara varit oerhört glad och skrytsam över att jag mår så bra. Men just i detta nu så är alla graviditetskrämpor varmt Välkomna.
........................
Skyddad Blogg.
Ni som fått mitt Lösenord jag hoppas ni förstog att ni fått det personligen och att det inte ska delas ut till andra. För då faller ju hela konceptet med att sätta lösenord på bloggen...
6 Månader.
"Degig" mage och ett stort plåster över mitt nysydda snitt och en massa droger i blodomloppet.
Fast det gjorde inte så mycket. Allt det onda försvann ju när jag fick se och hålla min Älskade Dotter för första gången.
Det känns som det var evigheter sen, fast ändå som det var igår...
Detta har varit dom värsta 6 månaderna i mitt liv.. Fast ändå inte...
Sorgen bleknar men Kärleken och Saknaden växer.
Ett rum så fullt men ändå så tomt.
Här finns oxå spjälsängen bäddad och klar i väntan på ett efterlängtat barn. Jag hade nån vecka innan Ebba kom bärt in spjälsängen i vårt sovrum. Men första gången jag var hemma på besök från sjukhuset så bar jag och Tony in sängen och vagnen här och stängde dörren. Vi visste nog redan då.
Ebbas kläder som hon använt ligger framme fortfarande, jag har inte mage att packa ner det i en låda. Förut kunde jag sitta och krama kläderna länge länge och gråta, fast det var faktiskt ett tag sen nu.
Vagnen står här oxå, bäddad och klar. Fast jag har hängt en filt över nu, den är alldeles för jobbig att se.
Jag vågar inte drömma. Vågar inte fantisera. Det gör alldeles för ont.
Ebba, Mammas lilla Hjärta.
Ny Dag....
Ska bli spännande att se vad psykologen säger idag. Antagligen *hoppas hoppas* så kommer vi lägga upp en plan. Mina nerver lär ju hinna gå sönder X antal ggr innan denna resan är över. Så jag hoppas hon hjälper mig att kontakta Barnmorska, specialistMV och att jag omgående får komma och göra ett Ultraljud för att "på riktigt" få se om det finns nått där inne.
Varför?
Mina tårar rinner, vill inte ta slut. Fast det var ett tag sen dom gjorde sig påminda så det är okej. Hur kan världen vara så Grym? Lilla Ebba, Lilla Vide, Lilla Minna och Lille Eliot, bara några av alldeles för många. Alla dessa små underverk födda med en förödande sak gemensamt, Trisomi 18. Varför ska man födas för att dö? Det gör vi iofs allihopa. Fast skillnaden är ju att vi inte vet när och hur vi ska dö. Dessa små barn var dömda att dö innan dom ens fått smak på livet.
Fast Ebba har det bättre där hon är nu, eller? Jag vill gärna tro det iaf. Skulle jag gå här hemma och tro så där "vuxet" att när man dör så blir allt svart, man finns bara inte mer då skulle vardagen vara outhärdlig. Jag måste få hålla tanken vid liv och trösta mig själv att Ebba "finns", hon finns någonstans. På en plats mer underbar och fantastisk än den vi lever kvar i. Hon är lycklig nu, fri och frisk. Sen hälsar hon på oss ibland här hemma när hon lyckas slita sig ifrån allt skoj och lek dom små änglarna håller på med hela dagarna. -Vi har ett busigt litet spöke här hemma, säger Storebror. Det tror jag oxå, ett busigt litet spöke som kollar till oss och blåser i lite extra luft i Mammas simring så den inte sjunker.
En Dröm om Framtiden.
Men med en Dotter på Kyrkogården och två missfall så måtte det väl ändå vara MIN tur nu. Våran tur, Min och Tonys. Detta SKA gå. Men det är en lång väg att vandra. Ni kan få följa med om ni vill...!?
Detta är ju ingen "hemlighet". Bara ni lovar att och svär på att dom ni berättar för kommer ni även berätta för om det hela slutar i Missfall. I sånna här fall brukar ju dom glada nyheterna sprida sig fortare än dom sorgliga.
Jag behöver inga Grattis. Jag är själv knappt glad, har inte och vågar inte förstå än... Fast när ingen ser, när jag ligger själv på kvällarna och väntar på John Blund så tar jag mig friheten att fantisera lite. Fantisera om en varm, mjuk, frisk, levande Bäbis. Våran Bäbis. Det bästa ni kan ge mig är Tumhållning och sen får ni gärna skicka över en massa possitiv energi. A lot of den varan lär ju Behövas..
Kulhult!
Glada Ungar påväg nerför backen.
FikaPaus.
Mina fina Kusin med ännu finare Ungar.
Det var halt i dom höga backarna. Men akta er vad det gick, roligt som skam!
Usch jag vet inte hur jag mår i dag, trött och hängig.. Ingen motivation till någonting. Deppigt!
Nåja imorgon kanske det är en bättre dag.
