En Ängel flög förbi.
Hade en jättedepp igår kväll nä jag gick och lade mig, tusen tankar i huvudet yrde som en snöstorm.
Hur kunde jag vara så "känslokall" när Ebba tog sitt sista andetag.
Grät jag!?! Nää jag tror inte det. Jag var praktisk.
När Ebba blev en Ängel.
Vi satt i soffan, jag med Ebba i famnen. Elin i den andra soffan och Tony i fotöljen. Hon hade haft långa andningsuppehåll i över ett dygn. Hon var redan borta. Det var bara det där lilla trasiga hjärtat som så innerligt fortsatte att slå. Tillslut stannade det. Jag kände hur den lilla kroppen på dryga två kilo liksom blev tyngre och tyngre för att sedan helt plötsligt bli lätt. Det är själen som lämnar kroppen sa Elin. Jag grät inte. Jag började ordna med allt. Ringa SSK så dom kunde komma och dödförklara. Ringa och väcka Jonas och Emma dom ville ju komma in om hon dog. Jag ringde min Bäste Vän Charlotte som åkt hem några timmar tidigare. Hon grät i telefonen, hon fick inte fram ett ljud utan sprang till sin mamma i köket. Jag sa till Charlotte att Elin skulle komma och hämta henne. Jag var kall. Vi bytte om på henne, vet ju av erfarenhet att kroppen stelnar ganska snabbt och då ville jag absolut inte böja i henne. Jag drog ur sondslangen, satte på ny Blöja och fina nya kläder. Elin hjälpte till. Fanns hos mig hela tiden, vad hade jag gjort utan henne. Fått panik förmodligen. Jag bad Tony bära ut Gastuberna, sen tände vi hennes Dopljus för första gången.
Sen bara vi satt. Jag höll henne så hårt så hårt, ville inte släppa taget om henne. Efter en lång stund frågade Elin om hon fick hålla henne. Jag blev stolt, där satt dom underbara tjejer och höll och pussade på min döda Dotter. Dom älskade henne, det gjorde ont i dom oxå, jag var inte själv fast ändå kände jag mig ensammast på jorden.
Vi bäddade ner henne i vaggan, sen sov vi. Jag var så trött, hade inte sovit eller ätit på flera dygn.
På morgonen tittade jag ner på henne i vaggan, det såg ut som hon sov. Vet inte om jag visste då, där, att hon aldrig mer skulle öppna sina ögon.
På sjukhuset fick vi bädda ner henne i en fin säng. Sen fick vi säga HejDå. Jag gjorde det som en Robot, jag visste att det inte var någon idé att bryta ihop, vad skulle det hjälpa?? Jag pussade henne på kinden, Tony fick hålla emot sängen, det var ju hjul på den och jag är kort så den ville bara rulla ifrån mig. Sen skulle vi gå. I dörren vände jag, bad Tony hålla emot sängen, böjde mig fram och pussade henne för sista gången.
Kram vännen!
Du är inte känslokall! Man gör allt man ska automatiskt liksom...jag har oxå undrat ibland varför jag inte gråter vissa stunder?... Ibland känns det som jag sviker Vide.. men så är det ju inte.
Vi älskar ju våra små även om dom inte finns här med oss längre... KRAM!
Helt ofattbart sorgligt att sånt här behöver hända... Blir så ledsen varje gång jag läser, och du lever i det. Kämpa på.
Tack för att jag får fortsätta följa er :)
Kramar Sofia.
Du är absolut inte känslokall, men ibland måste man nog bara hålla undan tårarna för att orka, blir för mycket annars.
Vet hur du menar, kanske håller emot alldeles för mycket egentligen men någonstans måste ju tårarna ut !!
Eran lilla Ebba, detta lilla söta pyret, varför?!
Så orättvist än en gång.
Många kramar
Så fint du skriver. Och det där med att vara "kall", när vi fick beskedet att vår bebis först var trasig och sen död så grät jag inte. Det kom senare. Tror det är någon försvarsmekanism som sätter in, så man inte ska självdö.
Kram!
Du e absolut inte känslokall....det var modersinstinkerna som kom där :) Jag har många gånger oxå fått dåligt samvete, speciellt i början....att jag inte grät så mycket...
Stor KRAM
Du e absolut inte känslokall!
Sitter här med tårarna rinnandes.. så fint skrivet!
Tänker på er massor!
Kram
Inte var du känslokall, jag känner igen mig så i det du skriver.. Tror som piglet och odling moderskänslor och försvarsmekanism för att överleva... Överleva moderskänslorna när du inte längre har en liten att ta hand om, man tar hand om det praktiska istället... Tack för att du släpte in mig på bloggen;) Kram!!
Absolut inte Veronica! Du har ju känslor... Alla hanterar sin sorg på olika sätt!! Å man får hantera den precis som man vill... Jag vet att du inte är känslokall...tårarna kommer ju fram titt som tätt när man pratar om Ebba! Det kommer när de vill bara...å så kommer de nog va! Man kan inte tvinga fram något!!
Kram på dej babe!! Puss puss
Du är inte känslokall! Alla reagerar på olika sätt, detta var ditt sätt att hantera det på!
KRam
Hej!
Du är verkligen inte känslokall. Du var i chock!
Jag tror också som många före mig skrivit att man går in i ngn slags självbevarelsedrift. Du visste vad som behövdes göra och vad du ville, nämligen att Ebba skulle få nya fina kläder på sig och att det behövdes göra ganska fort. Det är mycket praktiskt (tyvärr) som måste göras och man vill göra det så bra som möjligt för sitt barn. Det kan vara svårt att klara av det om man går rätt upp i sorgen(hoppas du förstår vad jag menar) Du gjorde allt för Ebba och du har alltid älskat Ebba och vi vet ju alla att det gjorde/gör så ont i dig hela tiden. Jag tycker du är en underbar mamma, som tog så väl hand om er lilla Ebba och tar hand om henne även nu och hennes storebror.
Kram på dig fina mamma
Jag blir så himla ledsen när jag läser ditt inlägg. Inte någon människa på jorden ska behöva gå igenom det du och tony gjorde när eran ängel somnade in.
Jag säger det igen Veronica, du har verkligen skrivandets förmåga. Man kan verkligen känna din smärta och sorg i det du skriver. Du skriver så himla vackert och fullt av kärlek, sluta aldrig med det.
En stor kram till dig som håller om länge
Så fint skrivet om eran lilla ängel.
Kram.
Sitter här tårarna rinner när jag läser,så sorgligt och orättvist livet kan vara..
Tänker på dig!
kram
