Jag har haft en Ängel i min Famn

Hos psykologen idag var det ett lite ljusare samtal. Grät  bara 1 gång. Vi pratade om framtiden, inte alls mycket fokus på Ebba och det som varit. Det känns skönt, känns som att det går i rätt riktning. Vi pratade om mig och mitt förhållande till min kropp. Hon ansåg att jag behövde få komma till en gynekolog som kunde hjälpa mig med svar på alla mina frågor, undersöka mig och se om det verkligen är så mycket fel på mig som jag tror.. Hon skulle prata med min BM och se vad dom kunde göra. Jag vill INTE gå till gyn i Lidköping var mitt enda krav och det förstog hon mycket väl. Nästa gång ska vi jobba med min självkänsla. Jag får absolut inte se min kropp som min värsta fiende. Och det kommer jag inte göra heller den dagen jag oxå klarar av att få en frisk levande bebis.

Det känns bättre nu. Ebba finns hos mig hela tiden varje dag. Fast jag tror att jag på riktigt accepterat att hon ändå inte finns. Hon var en dröm, som förvandlades till en mardröm. En mardröm som jag aldrig kommer vakna ur men som jag sakta men säkert försöker lära mig att leva med. Jag måste lära mig att leva med den där paniken i kroppen och den där besvärliga klibbiga svetten på min kropp. Det finns inga andra alternativ. Den där mardrömmen ÄR mitt liv numera. Fast ju mer tiden går ju mer sjunker den där mardrömmen undan och jag ser bara det fina och vackra med min lilla Ebba. Men ibland vissa dagar och nätter slår den där maran sina klor i mig och sorgen och saknaden gör så där ont igen. Så ont att man vill lägga sig ner på marken och bara få somna för alltid.