Varning för Deppigheter.

Kan inte bara denna "underbara" julen vara över!!
Hatar verkligen julen i år. Ebba skulle vara så där mysig nu så man kunde visa tomtar och ljus och hon skulle titta med stora ögon på allt glitter.. Men så blev det inte, därför vill jag bara att julen ska försvinna. Varenda liten detalj som påminner om julen får mig att gråta och tänka på att jag aldrig kommer få visa min dotter det, vi kommer aldrig få uppleva någonting tillsammans.

Jag hatar mig själv för tillfället, jag har skuldkänslor och bannar mig själv för att jag inte kan vara glad för fina Fam K nya bebis. Det blev en pojke iaf, TACK och LOV det blev en pojke, en liten flicka hade aldrig gått...
Jag hade inte klarat det.
Jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli att ställa mig frågan varför?
Varför dom och inte vi?
Nu skulle jag ju aldrig någonsin vilja byta med dom, för absolut ingen, INGEN förtjänar detta och absolut inte dom.
Men jag kan inte låta bli att undra i tysthet medans tårarna rinner.
Jag vet inte ens vad lillkillen heter... Vågar inte fråga, jag kommer gråta...

Helgen har varit brutal. Jobbig. Fredagskvällen satt jag i "Ebbas rum" och grät, skrek, fick ingen luft.  Jag kramade den fina rosa overallen jag köpte till henne, den hon hade på sig när vi åkte hem från KSS. Den var det minsta vi hittade men ändå så stor så hon nästan försvann i den.

Lördagen kom jag inte ur sängen förrän vid 5 på kvällen, jag sov, vaknade, vände på mig och somnade om. Att det kan vara så jobbigt att gråta.

Söndagen samma visa. Jävla Skit!

Idag vaknade jag på en lite bättre sida iaf.  Emma följde med mig så jag fick köpa en julklapp till Fabian.  Men jag ville inte åka till stan utan vi åkte till Skövde. Alldeles för många bekanta ansikten i Lidköping.  Men det är utmattande att gå i affärer. Hela tiden på helspänn, huvudet på skaft, måste scana av min väg framåt, måste vara förbered på alla lyckliga gravida, alla barnvagnar och bebisar, måste hinna vända undan blicken innan det är försent. Fick se en tjej och en kille som låg med sin lilla bebis på NEO samtidigt som oss.  Jag blev alldeles svimfärdig, det kändes som någon gjorde en rejäl karatespark rakt i bröstet på mig.  Ångest har jag hört att det kallas, men det gick över fort, den lyckades inte slå sina klor i mig allt för djupt den här gången.

Kommentarer
Postat av: Cecilia Erikson

Hej Veronica.

Saknade dig i fredags på Julbordet, men förstår att du inte kunde komma med.

Det hade behövts lite mer kvinnlig fägring i det gubbgänget!

Kan inte sätta mig in i din situatuion, men jag vet hur det är att ligga på botten av det svarta hålet. Har själv varit nere och vänt för några år sedan. Man kommer upp, men det tar tid.

Massor med kramar

Cecilia

2008-12-23 @ 00:31:23
Postat av: Sandra

Lilla vän, det du känner är helt naturligt, tro inget annat...

Din älskade dotter är inte här, och det gör ont, förjävligt ont !!

Tycker inte direkt om julen heller sen mamma gick bort, fattas en sån viktig person så det känns alldeles tomt...

Det kommer det göra länger men man klara av att leva med det på något konstigt sätt?!

Tänker på dig/er ofta !!

Många varma kramar

2008-12-23 @ 06:56:17
URL: http://sansa84.webblogg.se/
Postat av: Jennie

Kämpa på Veronica. Har svårt att sätta mig in i hur du känner.Men de du upplever är det hemskade som man kan uppleva. Många kramar från mig

2008-12-23 @ 08:56:57
Postat av: Sofia L

Ville bara säga att jag tänker massor på dig!! Kram

2008-12-23 @ 19:31:43
Postat av: Helena

Hej..



Ville bara skicka en Stor styrkekram. Vet vad du går igenom och vad du känner. Precis så kände jag för 4 år sedan när vi förlora vår lilla Olivia. Svårt att se det nu men livet blir bättre, men det tar tid.



Massa kramar

Helena Med ängeln Olivia f/d 041119

2008-12-30 @ 10:10:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0